Månad: mars 2015

Främmande judehat

Idag tas ämnet judehat upp i DN:s huvudledare. Det är ännu ett inlägg på sistone där det talas om att det inte tas tillräckligt avstånd från det. Jag vill bidra med några personliga reflektioner som rör frågan som ställs på slutet av ledaren: ”varför har samhället så lätt att förlåta och släta över just antisemitismen?”

När jag läser eller hör talas om judehat känner jag att jag inte riktigt förstår. Det känns så otroligt långt borta, så främmande. Inte för att jag inte tror på människor som berättar om det, det gör jag absolut, utan på grund av min egen bakgrund.

När jag växte upp var judehat något vidrigt, sjukligt, som bara fanns i historieböckerna och dök upp i samband med andra världskriget och Hitler. Det var det enda jag hade att relatera till. Judehat var där jag befann mig en icke-fråga.

Har jag växt upp i en skyddad verkstad när jag inte märkt av något judehat? Kanske på ett sätt ja. Ute på landet, visst, men inte i på något särskilt mycket mer enskilt ställe än något annat som inte ligger mitt i en storstad. Men snarare skulle jag säga så här: jag växte upp i en bra miljö. Mer så som den borde vara.

Det fanns såklart personer i min omgivning som mådde dåligt eller fick höra glåpord. Ibland fick jag det med. Men jag upplevde inte att det fanns något religiöst motiverat hat eller motsättningar mellan olika grupperingar. Där fanns större religiösa grupper. Men det var inte tal om att de vore annorlunda människor på grund av det. De var människor. Det var allt som räknades. Även i mitt liv som följde därefter, då i en betydligt större stad (Stockholm) har hat mot grupper varit frånvarande i den lilla värld som jag varit del av under studier, jobb och på fritiden.

Nu inser jag att jag har varit lyckligt lottad. Visserligen tillhör jag själv inte någon särskilt utsatt grupp. Men hat drabbar inte bara individer det riktas mot, utan det drabbar hela samhället. I ett sådant otryggt samhällsklimat mår ingen bra.

Att personer skulle bespottas för att de går till en viss kyrka eller har en viss klädsel, det finns helt enkelt inte i mitt universum. Och jag tror inte att jag är ensam i Sverige om att känna så.

Alla reagerar på saker först och främst utifrån sin bakgrund och sin verklighet. Eftersom vi också är olika som personer så reagerar vi på olika sätt, olika mycket, i olika sammanhang. En del som slår ifrån sig tal om judehat kan, precis som jag, helt enkelt ha svårt att förstå en värld som skiljer sig så radikalt från den de är vana vid. Det måste inte handla om egoism eller bristande sympati.

Man bör självklart informera sig om vad som händer i andra delar av Sverige genom att förkovra sig i tidningar, på nätet, på TV, prata med människor. Att ställa om från en verklighetsbild till en mycket annorlunda sådan, det går dock inte över en natt. Och att ta avstånd och fördöma något ”på distans” kan för en människa mer kännas som framtvingade floskler än ett tydligt ställningstagande. Det allra bästa är att uttala sig utifrån kunskap, erfarenhet och en inre insikt.

Jag får nya intryck och lär mig saker på det här området hela tiden. Bara en sån sak som att det i Malmö finns många judar, det visste jag inte tidigare. Och jag hade verkligen ingen aning om att det fanns negativa föreställningar om judar, ett judehat. Det är viktig kunskap jag har fått.

Samtidigt tror jag att det är viktigt att inte glömma att det faktiskt inte ser likadant ut på alla platser i landet. Snarare verkar det kunna skilja mycket åt. Det vill säga: inte överallt och i alla städer frodas det något judehat.

Där judehat finns ska det motverkas. Och där samhällsklimatet är bra ska det odlas vidare. Ingen tjänar på att vi målar upp Sverige som något hatiskt land. Till slut kommer vi börja tro att vi är det.

Annonser

Kvalitet i media är inte gratis

Det pratas idag om många problem som på olika sätt är kopplat till media. Media anses ha mycket makt. Det håller jag med om. En del anser media styr mer än politikerna genom att sätta agendan och kan vinkla lite hur som och att det har bidragit till att skapa och krympa ”åsiktkorridoren”.

Jag är en av dem som klagat på hur det har blivit. Men det är först på sistone jag har insett att jag själv inte riktigt tar mitt eget ansvar i det hela.

Vad handlar problemen om? Jo det är mycket kapat direkt från TT. Det är snabba klatschiga nyheter för att få många klick och sålda lösnummer. Artiklarna blir ytliga för att det inte finns tillräckligt med personer som är specialiserade på olika ämnen och kan granska och analysera på djupet. Många lokala tidningar ute i landet lägger ner, vilket gör att det som återstår blir mer storstadsfokuserat.

Jag har länge irriterat mig på att saker på nätet kostar. Jag har ansett det vara småaktigt att artiklar hålls bakom betalväggar. Tror inte att jag är ensam om den här känslomässiga reaktionen. Men jag har inte riktigt velat se det här i ett större perspektiv förrän nu och kopplat det till de problem jag själv framför angående media.

Vi kan inte bara klaga på media och ställa krav på kvalitet utan att vara villiga att bidra till det själva. Presstöd javisst, men det finns andra sätt som man kan bidra till media som privatperson.

Det är jättebra och viktigt med ideella initiativ, att privatpersoner bloggar och analyserar och skriver. Men jag tycker också att det måste finnas människor som arbetar med journalistik, djupanalys och skrivande professionellt. Och det räcker inte att de finns på några ställen. För att ha bredd i medielandskapet behöver de finnas på många ställen och på många platser i landet. Det är en viktig del i ett samhälle som utvecklas och mår bra. Pengar korrelerar självklart inte direkt med kvalitet men kompetens och resurser gör det betydligt lättare att uppnå kvalitet.

Jag har alltså tänkt om nu och har som steg 1 börjat betala för att läsa Svenska Dagbladet på nätet. Jag tycker att de har publicerat bra saker på sistone och har skarpa skribenter som bidrar till samhällsdebatten.

Att betala till sådant jag spenderar mycket av min tid på – läser och följer vad som händer inom politiken och ute i samhället – är betydligt bättre än att köpa massa prylar att konsumera. Man kan se det som ett sätt att stödja en sundare samhällsutveckling. Det är också ett sätt att göra media mindre beroende av reklam, vilket jag tycker är bra eftersom jag inte är största fantasten av den enorma mängd reklam vi utsätts för överallt. På det stora hela är det alltså ett bra sätt att spendera sina pengar på.

Ett stort problem är att det idag fortfarande är lite för komplicerat att enkelt bidra ekonomiskt till det man konsumerar av media. Systemen är inte tillräckligt enkla och smidiga för att privatpersoner ska kunna bidra. Här finns ett stort och mycket viktigt jobb att göra för mediabranschen. Kanske gemensamma lösningar? Paket där landsbygdstidningar i en viss region ingår en viss tid? En stor möjlighet finns för nya innovativa tekniska lösningar på området.

Jag är glad att jag kommit till insikt och slutar vara så envis. Det är värt det att bidra mer än jag gör. Hoppas nån mer kan inspireras och tänka om.