Månad: februari 2015

Kommunerna måste räkna människor

”Självklart stå upp för öppenheten”, så lyder rubriken på Hanna Wagenius (CUF) och Hannes Hervieu (Centerstudenter) svar på en DN-debattartikel om migration och flyktingmottagning igår skriven av ett par folkpartister.

Det är absolut bra att detta diskuteras, men jag börjar bli lite trött på retoriken. Den intressanta frågan är inte om de folkpartister som skrev DN-debattartikeln är för eller emot öppenhet. Det är jag helt övertygad om att de är för. Frågan är: när infaller punkten då ”stå upp för öppenheten” är omöjlig om man samtidigt vill ”stå upp för välfärdssamhället”? För om vi ska vara ärliga: det finns väl en sådan punkt? Önsketänkande kan inte radera ut den.

Det anses vara ”inhumant” att diskutera hur många flyktingar vi tar emot. Men det som glöms bort alldeles för ofta är att kommunerna inte har det privilegiet som rikspolitikerna i betydligt större utsträckning har: att kunna avstå från att räkna människor och gå på godhet och välvilja.

I kommunerna har man konkreta politiska arbetsuppgifter att ta hand om. Det ska ses till att det finns skolor, bostäder, stöd till gamla och funktionsnedsatta, försörjningsstöd idrottshallar och så vidare. I alla fall har det varit intentionen hittills. Och då går det inte att bortse från hur många människor det handlar om. Snarare är det exakta antalet av extremt stor vikt. Det måste finnas en tillräckligt stor organisation och personal som håller, tillräckliga resurser, praktisk möjlighet och fortfarande kunna följa de lagar och regler som man är tvungna att följa. Bara att se till att rekrytera en person här och en person där när behovet av personal med viss kompetens ökar, tar tid för en kommun och är definitivt inte gratis.

Den poäng från folkpartisternas artikel som bör fångas upp är att migrations- och integrationspolitiken som förs får inte vara frånkopplad kommunernas situation utan att det måste vara tvärtom. Flyktingmottagningen till landet avgörs på nationell nivå. Men där flyktingarna kommer att hamna medan de söker asyl och när de fått asyl, är i kommunerna. Retoriken från rikspolitikernas håll om kommunerna har i vissa fall varit som att kommunerna vore landets ”stoppklossar”. Men alltså kommunerna ÄR ju det här landet. Det finns inget Sverige som inte är del av en kommun!

Vi kan inte hålla på att fortsätta harva i misstro av varandras intentioner längre.  Att bara se en sida av ett mynt (öppenheten) kan man kosta på sig att göra som icke-politiker. Så kan dock inte politiker resonera. Inte politiker som är tvungna att ta ansvar. Till exempel kommunpolitiker. De kan inte bara tala om ”stå upp för öppenheten”, som om öppenheten i sig byggde bostäder, fritidsgårdar och matade de äldre.

Jag är bekymrad. Om inget radikalt görs angående dessa frågor tror jag att vi snart riskerar att börja se avhopp av kommunpolitiker som inte vill vara med längre. Som inte klarar av att göra de nedskärningar av ordinarie verksamhet som krävs. Som ser standarden och ambitionsnivån på bostäder, skola, vård etc pressas ner. Och som helt enkelt inte klarar av att försvara och ta hand om den situation som uppstått.

Något tak på antal flyktingar behöver vi inte sätta nu. Däremot ska vi ha det som en blåslampa i baken: misslyckas vi med flyktingmottagandet (utifrån den ambitionsnivå vi har på hur samhället ska se ut), så är det den nödlösning som återstår. Det är ren logik, för någon som är beredd att ta ansvar och göra det som krävs.