Månad: januari 2015

Mer särlagstiftning i framtiden?

”Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov” är en välkänd och använd princip i vårt land. Det råder en stor acceptans av detta när det gäller skatten och även inom vården, att vi ger vård efter behov.

Men sättet att ta från vissa och ge till andra tycker jag har börjat smyga sig in på ställen där det inte handlar om ekonomi utan om frihet och rättigheter. Och då menar jag inte att man direkt tar frihet från någon och ger till någon annan, utan om att människor ges olika rättigheter beroende på vem man är, eller snarare mer korrekt: vad man förknippas med.

Många människor har flytt till Sverige de senaste åren och fler väntas komma hit åren från nu. Hur dessa ska integreras i samhället är en fråga som börjat diskuteras mer. Hittills har det gjorts till en fråga om bostäder, om att komma in i jobb. Men integration har fler perspektiv än så. Det är viktigt att vi börjar gräva djupare i de mjukare frågorna också: vad är det för värderingar vi vill dela i det här landet framöver?

Bland dem som är skeptiska till en stor invandring uppfattar jag att det finns en rädsla att till exempel muslimers traditoner, sedvänjor skulle komma att skyddas särskilt i lagen i Sverige. Särlagstiftning, som i förlängningen även kunde leda till parallella samhällen. En helt befängd och obefogad rädsla skulle vissa säga. Tyvärr måste jag säga att rädslan inte är obefogad. Vi har faktiskt redan särlagstiftning.

En sådan lag vi har skapat, som egentligen går emot den värdegrund vår andra lagstiftning står på, är lagen om omskärelse av små pojkar. Den godkänner ingrepp så länge pojken är liten nog att inte kunna informeras om ingreppet och kan säga nej. På flickor är däremot alla former av ingrepp förbjudna, d.v.s. skillnad görs utifrån kön. Utan att ha människor med denna sedvänja i vårt land hade nog lagen inte kommit till. Den hade inte behövt stiftas även om det funnits människor här som ville omskära sina barn. Men nu till slut finns den alltså. Andra exempel är att vi nu har lagar som gör skillnad på kvinnor och män. Vi har en kvinnofridslagstiftning. I all välvilja, absolut, men den gör ändå skillnad på människor och människor.

Lagen om hets mot folkgrupp är en annan lag som slår till olika hårt beroende på vem man är, både vem det är som gör något och vem den gör något mot. Den är bara tillämpar i vissa fall, för vissa saker som uttrycks om vissa personer.

Kritik mot dessa lagar kan ses som missunnsamhet mot andra för att de får extra stöd eller hjälp. Men det behöver inte ha något med saken att göra. Det kan också handla om vilka värderingar man vill att lagarna ska spegla, om man anser att människor ska vara lika inför lagen eller inte.

Ett resultat av särlagstiftning som baseras på grupptillhörighet (ta hetslagstiftningen) är att det missgynnar människor som har svagare anknytning till grupper, antingen genom att inte vara anknuten till grupper, eller som har anknytning till mindre eller mindre kända grupper. Ett exempel på det är ateister som allra ofta saknar en tillhörighet till grupp gällande sin livsåskådning. Att dessa i alla sammanhang vore mindre utsatta på grund av sin livsåskådning, hur vet vi det? Borde inte lagligt skydd vara mer baserat på verklighet än gissningar?

En annan följd är att de som är del av större grupper som t.ex. gruppen ”svenskar” (definitionen är inte viktig för resonemanget här) missgynnas. Ska svenskar skyddas mindre än andra? Att en individ genom att ha något gemensamt med andra, även andra som den inte känner, skulle vara tryggare och må bättre, är egentligen en riktigt grov fördom. Är det rätt att reducera en individ till att definieras av en viss grupptillhörighet? Alla vi är ju i själva verket del av oändligt många grupper. Vem ska få bestämma vad vi är, främst?

Det man gör med detta är att i lag (eller i praxis) bekräfta fördomar om svaghet och utsatthet, men även av styrka och ”överordning”, man vill motverka. Döma en människa efter grupptillhörighet är ju just ingen sanning om personen, utan en fördom.

Av godhet och välvilja kan man göra mycket. Men det finns tyvärr få saker som inte också har en baksida. Är det värt det att bygga gemensamma system som tvingar oss att säga till människor ”sorry, du är del av fel grupp”?

Jag förstår dem som är oroliga för särlagstiftning. De litar helt enkelt inte på att politikerna även i fortsättningen kommer att värna lika rättigheter och likhet inför lagen. Här skulle politikerna och partierna kunna möta upp oron och oftare och tydligare lägga korten på bordet. Vad tycker de om den särlagstiftning som finns idag? Kan de tänka sig inrätta mer? Varför, varför inte?

Min åsikt är att det enda rätta är att ställa alla människor på samma nivå i lagen. Desto mer heterogent samhälle desto viktigare att stå upp för den principen. Vi behöver inte fler anledningar att gruppera och döma människor. Vi behöver snarare prata mer om och hitta det som förenar oss i samhället. Principen om alla människors lika värde och att vara lika inför lagen är en bra start. Det minskar risken för konflikter och lägger grunden för ett tryggt samhälle där alla kan få plats.

Miljöpartiet och mansfrågor

Idag när jag städade hemma hittade jag en kopia av Miljöpartiets programtext som antogs vid partiets bildande 1981. Tänkte att jag skulle få mig ett gott skratt när jag läste den – det var ju trots allt rätt länge sedan och saker och ting förändras. Men jag blev överraskad över hur bra den var. Och hur mycket av partiets grundtankar som finns kvar i det nuvarande partiprogrammet. Det gäller dock inte allt. En sak är det som handlar om kön och jämställdhet.

Jag kom att tänka på en insändare jag gjorde i Miljöpartiets tidning ”Grönt” nr 2, 2011. Det var nästan fyra år sedan nu. Den hade titeln ”Miljöpartiet bör driva mansfrågor”. Ni kan läsa den nedan (klicka på bilden så blir den större).

Grönt - MP och mansfrågor

När jag läser texten nu känns den ganska utspelad. Det blev inte som jag ville. Det gick snarare i motsatt riktning när det gäller Miljöpartiet. Och dessutom hade jag fel i att något annat parti skulle plocka upp bollen om mansfrågor. Snarare tycker jag att de flesta partier har gått åt ett mer kollektivistiskt håll i synen på könen, där gruppindelningen och behandlingen utifrån kön har blivit starkare (har skrivit lite mer om det här). Och det har blivit än mer polariserat och bilden av kvinnor som offer har förstärkts.

När det gäller kön och jämställdhet är jag väl mer av en ”gammel-miljöpartist” (jmf gammel-moderat) som gillade partiet bättre som det var förut i just denna fråga. Då det pratades om jämställdhet och inte feminism i vilken kvinnan anses underordnad per default i alla situationer. Då jämställdhet handlade om att frigöra människor. Då målet var att man ska få vara som man är, oavsett varför man är som man är. Och att man ska bli behandlad utifrån den man är, inte utifrån hur någon tror att man är d.v.s. utifrån fördomar. Detta sägs vara målet idag också. Men när strävan självt är så fullt av fördomar, då är det mycket svårt att se målet skymta ens där långt borta i horisonten bakom allt annat.

Jag gillar devisen ”att driva jämställdhetskampen på ett jämställt sätt”, som jag också har med i insändaren. Vi behöver se hur både kvinnor och män har det. Det är att handla på ett jämställt sätt redan på vägen mot jämställdheten.

Frågan om jämställdhet är starkt kopplat till föreställningar och attityder människor har. Dessa påverkas också av det man gör för att försöka öka jämställdheten. Därför anser jag att frågan om jämställdhet inte är lämpad för att drämma till med storsläggan på (stora omfattande åtgärder eller som exempelvis könskvotering där man döms utifrån kön). Då riskerar man skada mer än man förbättrar.

Jämställdhet tycker jag drivs bäst framåt med små medvetna steg som värnar de grundvärden vi vill se växa. Det gör vi bland annat genom att se båda könen och deras förutsättningar, ur deras perspektiv.