Månad: december 2014

Legitimering och avståndstagande – nutidens dialog

En som heter Chang Frick, journalist på nättidningen Nyheter idag hörde av sig till mig och vill intervjua mig. Tja, varför inte? Fast vänta nu! Nej det går ju inte. Det är inte en rumsren blaska.

Härom veckan gjorde jag en tweet till Politism om deras budskap ”Rasistiska sajter du inte vill dela ifrån”. De hade för att informera människor samlat olika höger/populistiska/SD-kopplade sajter. En del med nazistiskt ursprung och andra mer moderata som just Nyheter idag (som till skillnad från många andra av dem är anslutna till det pressetiska systemet). Jag påpekade att detta svart-vita synsätt, indelandet av goda-onda, är anledningen till att jag själv förutom att välja bort de sajter Politism refererar till, också väljer bort att läsa från Politism.

Här var måttet rågat för en av mina partikollegor som sa att han skulle gå till partiledningen för att få mig utesluten. Jag sades inte ha ett korrekt förhållningssätt till ”organiserad rasism”. Efter det intervjuades vi av Dagens Opinion om detta.

Det jag vill komma till här är en tendens att vi allt mer kommer bort ifrån att det är våra åsikter och det vi säger som räknas. Allt mer handlar det om de dolda signaler vi ger. Att medverka i ett visst sammanhang säger mer än vad man faktiskt gör eller säger där. Ge någon/något uppmärksamhet är att legitimera deras agenda, oavsett hur man gör det eller när. Att ta avstånd blir allt mer det förhärskande sättet att ”göra rätt” mot dem som man anser gör fel. Och det ska göras på rätt sätt, med tillräcklig hårdhet. Och på motsvarande sätt finns en tendens att man ser mellan fingrarna med avstår från att kritisera sådant som är dåligt för att det kommer från en viss avsändare. Sakfrågorna får inte mycket plats i detta. Det här är inte en bra utveckling.

Bemötandet och agerandet mot Sverigedemokraterna är det stora typexemplet på detta just nu. Vad SD tycker i olika frågor är mindre viktigt. Viktigaste är att markera avstånd mot dem, för de är pestsmittade. De som närmar sig dem lika så, oavsett i vilket sammanhang.

Jag har otroligt svårt att anamma detta synsätt. Tror verkligen människor seriöst att det fungerar att förändra människor, påverka dem i positiv riktning, genom att försöka placera dem utanför en gemenskap? Nej, jag tror helt enkelt inte på exkluderande eller avståndstagande som förändringsmetod. Att gadda ihop sig med andra och genom grupptryck försöka få de andra att känna sig dåliga och därmed ändra åsikt. Och det blir allt grundare och mindre intellektuella diskussioner när de handlar om hur man säger saker vad och när, istället för det man faktiskt säger och menar. Vi möts inte riktigt längre.

Tillbaks till ursprungsämnet: jag kan inte låta bli att påverkas av tidens anda. Ska jag ställa upp på en intervju i en nättidning som anses ”rasistisk” av vissa? Hur påverkar det synen på mig? På mitt parti? Drar jag det i smutsen? ”Legitimerar” min närvaro på den sajten rasism? Oavsett vad jag säger till dem?

Jag ska fundera mer på saken, för det är ändå en avvägning som behöver göras. Jag kan ta att inte alla blir glada och nöjda över vad jag gör. Men jag vill inte ställa mitt parti i en dålig dager. Och jag vill bidra positivt till samhällets utveckling.

Så här är dock min grundinställning i frågan: tänk om jag kunde nå nya personer, särskilt såna som inte delar mina åsikter, med mina tankar och vad jag vill? Vilken möjlighet! Om jag ger dem nya intryck kanske jag har en möjlighet att påverka dem? Om jag bygger förtroende hos dem och visar att jag är en vettig person, kanske de blir än mer öppna för det jag har att säga? Kanske lyssnar de? Kanske tar de det till sig? Kanske inte direkt men man kanske sår ett frö.

Att jobba i sina egna stuprör och bland de som tycker som man själv, det förändrar inte mycket. Vill man påverka måste man ge sig ut bland människor som inte delar ens åsikter eller syn på världen. Självklart innebär det då också att man öppnar upp sig själv för påverkan, om det i det innebär att man lyssnar på andra. Men är det farligt? Om jag skulle ändra åsikt och överge min gamla är det väl för att jag tycker att den nya är bättre än den gamla? I så fall har jag utvecklat mig. Vad BRA!

Uppdatering 2015-02-23: jag valde till slut att låta mig intervjuas och här är resultatet: http://nyheteridag.se/ibland-blir-jag-sa-arg-sa-jag-skriver-en-tweet-sen-raderar-jag-den/

 

Annonser

Rik inte detsamma som flexibel

Idag publiceras på DN-debatt ett inlägg där det föreslås att reglerna kring flyktingmottagningen i Sverige ska stramas upp. De som står för den är tre före detta riksdagsledamöter från KD respektive C, samt en KD:are som varit ordförande i Kristdemokratiskt Internationellt Centrum.

I debattartikeln nämns att det i Sverige åren 2004 till 2013 beviljades uppehållstillstånd till cirka 500 000 asylsökande och anhöriga. Det motsvarar cirka 33 genomsnittskommuner. Och de kommande åren förväntas en ännu större ökning av flyktingströmmen till Sverige än som varit under dessa år. Att flyktingmottagningen som skett och kommer att ske, innebär påfrestningar på landet och våra organsationer på alla nivåer, nationell, landsting och kommunal, behöver man inte vara jättesmart för att inse.

Jag läste kritik mot DN-inlägget som löd: ”vi är ett rikt land”, i betydelsen: därför kan vi vara generösa och inte göra de förändringar som föreslås. Den frasen visar bra ett tankefel kring den här frågan som vi inte riktigt verkar kunna ta oss förbi.

Vi är absolut ett rikt land. Men att vara rik är inte detsamma som att vara förändringsbenägen. Att inse praktiska begränsningar är inte detsamma som att vara snål. Eller att som en del påstår: vara rasistisk. Det är att vara realistisk.

Det finns tröghet i alla samhällen när det gäller förändring, både när det handlar om praktiska och organisatoriska saker som inom välfärden (vård, skola mm) och boende, och kulturella/sociala (hur man umgås i samhället, hur man uppfattar sig och sin plats, sin omgivning, trygghetskänsla mm).

Där vår humanism möter verkligheten finns en stor utmaning. Vi i Sverige ser oss gärna som generösa och humana. Men det är inte detsamma som att vi har ett flexibelt samhälle. Snarare är vi ganska rigida, både kulturellt/socialt (öppenhet mot nya människor vi möter) men också om vi ser på hur arbetsmarknaden funkar exempelvis. Det här är inte något vi bara kan låtsas som inte finns. Inte i ett läge där sådant är avgörande för landets utveckling.

Segregationen är en sådan otroligt viktig samhällsutmaning. När det till exempel finns skolor där ingen har svenska som modersmål, klart människor undrar: vad gör detta med samhället? Med landets utveckling? Hur ser politikerna på detta?

Ett bra ordspråk säger ”vet man inte vart man vill, kommer man hamna någon annanstans”. Hur vill vi ha det egentligen? Vad kan vi acceptera? Vad inte? Vi måste alla kunna och våga bidra med våra erfarenheter, våra tankar, funderingar och värderingar av läget. Kan det finnas saker som borde skruvas på i olika delar av politiken eller i samhället för att förbättra läget? Det tror jag. Och jag tror inte det finns EN ultimat lösning på komplexa samhällsproblem. Det behövs hela batterier av strategier och åtgärder.

Jag är optimist. Vi kan klara av den här utmaningen – men inte med dagens absurda debattklimat och extrema känsloyttringar även på sakliga förslag från seriösa, intellektuella personer som tänkt och framför sina tankar. Har skrivit lite om debattklimatet tidigare.

Skribenterna för DN-debattartikeln får och kommer att få ta emot mycket skit. Några utdrag ur floran jag sett idag: de är fascister, SD-medlöpare, de ska minsann upp på svarta listan etc. Vi kan inte bara acceptera det här anti-intellektuella, utvcklings-fientliga debattklimatet.

Det är ingen slump att det är tre före detta riksdagsledamöter som skrivit detta. Och det är beklagligt, men är ännu ett uttryck för det debattklimat vi har. Vi skulle behöva även de högsta politikerna i samhällsdebatten. Samhällsdebatten har sin tid, röstningen i riksdagen har sin. Vad man är med och diskuterar ska inte behöva betyda att det är så man kommer att rösta.

Vi kan ta tillbaks den här debatten till sans, logik, förtroendebyggande och framtidstro. Vi bara måste det.