Månad: november 2014

”Som man bäddar..” gäller även MP

Idag vänder sig fyra ledare i näringslivet till Stefan Löfven och önskar att han inte låter två partier med ”näringslivsfientlig politik” få så mycket inflytande. De pratar alltså om Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Jag blir besviken när jag läser sånt där. På att det sägs, men främst på mitt eget parti.

Min syn är inte att vi har en ”näringslivsfientlig” politik. Även om det finns vissa frågor som vi ändrat inställning i på sistone åt en mer skeptisk hållning som kan tolkas i den riktningen. Men någonstans i närheten av Vänsterpartiets avoga inställning till företagande och företagare i största allmänhet ligger vi inte. Däremot menar jag att Miljöpartiet inte har lyckats att kommunicera ut den politik vi faktiskt står för och vill föra.

Miljöpartiet ses fortfarande av många som ett enfråge- eller max ”ett-antal-frågors”-parti. Jag tror att detta var en anledning till att våra opinionssiffror sjönk ju närmare valet vi kom. Vi lyckades inte framställa oss som ett pålitligt och tryggt parti av regerings-material och som har en tydlig helhetspolitik. Ju närmre valet vi kom, desto fler potentiella väljare fick kalla fötter: vågar jag verkligen lägga min röst på Miljöpartiet?

Min åsikt är att de smala specialfrågorna har tagit för stor plats i Miljöpartiets kommunikation på sistone. Vi lägger mer krut på enskilda frågor eller ämnen än på helheten och på hur de små frågorna kommer in i helheten. När helheten inte går att skönja, eller den kanske till och med inte går ihop, då framstår vi som orationella.

Men tillbaks till näringspolitiken: hur många Miljöparti-representanter hör man idag prata någon sorts näringslivspolitik i media? Mycket få. Spontant kommer jag i princip bara på en: Per Bolund. Han för övrigt är en av mina favoriter i Miljöpartiet. Vettig, klok och dessutom himla trevlig. Nu är han finansmarknadsminister. De senaste åren har han sysslat med jobbpolitik, innovations- och näringslivspolitik. Men han är ganska ensam. Det finns en del miljöpartister som driver frågor lokalt. Men mängden duger inte för att partiet framstå som en tydlig och trovärdig aktör i näringslivsfrågor. Det duger inte heller för att få fler personer som är kunniga och intresserade i såna frågor att engagera sig i partiet. Det blir således en sorts självutarmande process.

Inför valet i höstas roade jag mig med att leta upp och kolla igenom Miljöpartiets valmanifest till valet 2010. Här är ett litet utdrag ur den debattartikel Maria Wetterstrand och Peter Eriksson skrev på DN debatt inför Miljöpartiets kongress på våren innan valet:

”Vi vill genomföra en Green New Deal – en grön omställning av samhället. Investeringar i hållbar infrastruktur, klimatsmart teknik, kunskap och energi kan ge tusentals nya jobb samtidigt som vi angriper vår tids stora ödesfråga: klimatförändringarna. Vi vill stärka konkurrenskraften och innovationskraften i det svenska näringslivet. Vi kommer att höja miljöskatter för att finansiera klimatinvesteringar och sänka företagsskatter.”

När jag läser artikeln får jag en annan känsla än den har jag av partiet idag. Retoriken och ordvalen är annorlunda nu. Det spelar förstås en roll för hur partiet uppfattas. De tar de till och med ordet ”riskkapital” i sin mun i debattartikeln från 2010. Det känns inte som att det skulle hända idag, tyvärr. Så visst har partiet även glidit en del i åsikter. Men, skulle Miljöpartiet bli bättre på att argumentera för sin sak, skulle en del vara vunnet.

Vill man som Miljöpartiet vill, få till stora förändringar i samhället, så duger det inte att gå på som en ångvält och tro att alla är lika insatta som man själv, samt tro att man kan få acceptans bara genom att upprepa sig själv tillräckligt många gånger. Man måste lägga fram fördelar, nackdelar, argumentera – övertyga! Man behöver vara nyfiken och öppensinnig och försöka förstå hur människors vardag ser ut i hela landet, fundera över hur de kan tänkas se saker och sedan utgå från det. Diskutera sakers betydelse för helheten och för framtiden. Alla kommer inte tycka som vi även om vi gjorde detta bättre. Men betydligt fler skulle ha en förståelse för vad partiet vill göra när de förstår varför. Och det skulle bygga ett större förtroende för partiet.

Ta tillväxtfrågan. Bara för att frasen om tillväxt halkade in i valmanifestet under pågående kongress, så tror människor nu att Miljöpartiet kommer att börja smyga in massa förslag överallt som ska saktar ner hela landet. Helt befängt förstås. Men eftersom vi inte lyckats kommunicera till människor att så inte är fallet, kan de förstås tro precis vad de vill.

Tillväxtfrågan är en viktig fråga för framtiden. Det är inte något som Miljöpartiet driver NU, för det finns ingen politik att driva. Det pågår forskning inom detta område. Den forskningen vill Miljöpartiet se mer av, delta i, och lyssna till.

Jag är trött på att anses vara med i ett parti som är ”näringslivsfientligt”. Men som man bäddar får man ligga. Hur Miljöpartiet uppfattas av andra är till allra största delen vårt eget ansvar. Vill vi förändra det, så är det vi som behöver göra det.

Annonser