Månad: augusti 2014

Om djupet i politiken

Jag vet inte om det är på grund av min ingenjörs- eller forskarutbildning, eller om jag bara är en sådan person från början. Men jag tycker att det är väl grunt i politikens värld.

När jag är på sociala medier eller någon får höra att jag är miljöpartist kan jag bli konfronterad: ”Så här säger MP. Varför det? Står du för det? Vad tycker du?

Det kan handla om nivåer på skatter, lagar, eller förslag om något, på vilket område som helst.

Det är jobbigt för en som mig.

För jag har svårt att ha en bestämd åsikt om jag inte har genomgått en tillräcklig process för att skaffa mig en. För att göra det behöver jag ha åtminstone lite bakgrundsfakta och kunskap i hur det fungerar på området med regler, lagar och hur det ser ut i samhället på det området, vad olika intressenter tycker och så vidare. Men det handlar också om att jag måste ha korsat den informationen jag har med mina egna värderingar.

Att komma till detta stadium i en fråga, då jag faktiskt kan ha en åsikt: ”så tycker jag”, tar olika lång tid på olika områden. Jag vet mer om vissa frågor på grund av min utbildning, min bakgrund eller mina intressen. Men på vissa andra områden, som till exempel försvaret, eller vården, är jag nästan helt ny.

Det är svårt att vara insatt på ett enda område, om man så arbetar med det på heltid. Tänk sedan på hur många olika samhällsområden som finns. Hur mycket koll är det möjligt att ha?

Det är inte konstigt, inser jag nu, att organisationer och andra samhällsaktörer, fackförbund eller andra lobbyorganisationer, inte bara spelar en stor roll för samhället utan också för politiken. Och då menar jag i positiv bemärkelse. De bidrar med kunskap, information, förslag och åsikter. Men för att det ska bli positivt krävs förstås vaksamma, kritiskt tänkande politiker som kan sålla i det som hörs och sägs, och till slut prioritera vad som är viktigast.

Med tanke på hur svårt det är att vara djupt insatt in något: tänk på partiledardebatterna. Naturligtvis kan partiledare preppas innan med fakta, statistik och information om vad partier gjort och tyckt tidigare, och vad de andra partierna tycker i frågor. Men hur djupt kan det bli? Hur mycket argumentation kan det bli tal om i en sådan debatt? Ändå är det partiledarna som gäller, jämt. Partiledaren är allt. Trots att de bara utgör den absoluta ytan på partiet.

Vore det inte bättre med lite större djup i den politiska debatten? Välgrundade åsikter. Klar tydlig argumentation. Mer baserat i fakta. Det vore också bra med en större acceptans för att det inte går att ha koll på allt. Ju mer vi kräver att alla ska kunna allt – desto mer yta och populistiska utspel kommer vi att odla fram.

Visst är det andra personer än partiledaren som uttalar sig offentligt från partiernas sida. Men jag skulle vilja se en ännu större plats för politiska ”specialister” i offentligheten. Jag skulle till exempel gärna se mer på TV av det som förekommer på en del konferenser och seminarier: debatter där partiernas talespersoner på ett särskilt område diskuterar. Det blir ett mycket större djup och mer ingående diskussion då.

Med min personlighet lär jag nog aldrig bli något ”högt” i ett parti eller ens organisation. Tror jag. Man kan förstås utvecklas. Men är det yta som gäller kommer jag ha svårt att passa in.

Men som tur är finns fler roller på samhällsarenan än partiledare och minister. Just nu känns min roll som den som ifrågasätter och bygger broar. Jag är den som fyller ut det obeträdda tomma området mellan personer, partier, och mellan olika ställningstaganden i frågor. Och det är väl att bidra med något också.

Annonser

Migrationsdebatt – är du med eller mot oss?

”Det får man inte säga i det här landet” är en fras man hör då och då. Och ofta handlar det om migration, segregation, integration eller närliggande samhälls/politikområden.

Självklart ”får” man säga saker om sådana ämnen. På så vis är frasen inte korrekt. Men, det som sägs ger uttryck för en känsla som vi behöver ta på mycket större allvar än som sker. Och vi behöver titta på oss själva och fundera över: ”vilket samhällsklimat bidrar JAG till?”

Så här förklaras ordet populism i Wikipedia:

Kännetecknande för populism är att det rör sig om politik med förenklade lösningar på svåra politiska problem genom tunn ideologi som föreskriver två homogena, antagonistiska grupper; ett vi-mot-dom-tänkande (folket mot eliten, svenskar (eller annan nationalitet) mot invandrare, land mot land), med argument om det ”sunda förnuftet”

I definitionen av populism kan man lätt passa in främlingsfientliga uttalanden och skrämselpropaganda om invandring. Men, man kan också – och det talas det mindre om – passa in hur de bemöts som tycker att det borde diskuteras mer kring migrationspolitiken i Sverige. Antingen stämplas dessa som ”rasister”, eller så anklagas dem för att ”normalisera rasism” och så var debatten färdig. Det är denna populism jag vill prata om i detta blogginlägg.

Åsikts-landskapet som har utvecklats i Sverige kan liknas vid en boxningsring med två ringhörnor: den goda (den egna sidan) och den onda (de som vill ha mer, öppnare debatt eller är kritiska mot dagens politik kring migration, integration). Problemet är att man aldrig kommer ut och fajtas, möts, utan man cementeras vid en av ringhörnorna. Kommer en ny person in på arenan ska den snabbt klämmas in i endera ringhörnan: ”vems sida är du på egentligen? Vår eller deras?” Människors åsikter förenklas, misstolkas och extremgörs för att kunna sätta dem på ”fel” sida.  Alla kommer därigenom känna press och genom grupptryck försöka tvingas till ”rätt” åsikter.

Ett vi-och-dom har skapats, där det absolut inte behöver finnas något sådant. Det är antiintellektuellt.

Resultatet av detta är att vi odlat ängslan i samhället. Rädsla att förknippas med ”rasister” eller Sverigedemokrater. Rädsla att åsikter ska misstolkas. Rädsla att uttrycka sin åsikt i olika sammanhang. Rädsla att bli intryckt i en ringhörna där man inte vill vara.

Jag känner den här pressen själv, trots att jag är klar i huvudet på hur dessa mekanismer och människor generellt fungerar. Det första som dyker upp i mitt huvud när jag får en fråga som rör migrationspolitik är vilka reaktioner jag kan tänkas få om jag säger den ena eller andra saken. Borde detta resonemang vara det som främst ligger bakom det jag svarar?! Jag är inte ett dugg rädd att bli kallad rasist. Kallar någon mig det säger det mer om dem än om mig. Ändå kan jag inte låta bli att känna trycket. Jag måste svara rätt. Detta stör mig enormt. Om jag som är tämligen orädd att stämplas eller misstolkas känner detta så påtagligt – vad känner då inte andra?

En ond spiral skapas där ”fel” åsikter som uttrycks blir allt mer sällsynta. Det gör i sin tur att det som väl sägs som avviker från det ”normala” uppfattas som än mer extremt, vilket leder till ännu större reaktioner och skapar ännu större press att ändra sig. Eller press att helt enkelt hålla tyst! Hålla det man känner och tycker inom sig för att slippa bli förskjuten. Att detta föder dåliga känslor hos människor behöver man inte vara psykolog för att förstå. En självklarhet blir då också att de som känner på detta sätt söker gemenskap hos andra som känner likadant. Polariseringen i samhället är ett faktum. Och det blir ännu mer förstärkning av vi-och-dom.

Något annat viktigt vi förlorar med detta populistiska samhällsfenomen handlar om att göra sig en åsikt. Jag känner själv att den anorektiska debatten har tagit ifrån mig en del av möjligheten att göra mig en egen välgrundad åsikt i frågor som rör migration och integration. När debatten krymps begränsas mitt utbud av fakta. Men det minskar också mina intryck från andra människor, deras åsikter och tankar. De är viktiga i tankeprocesserna för att relatera till – gilla eller ogilla.

En konsekvens av det krympande utbudet har blivit att det skapats alternativmedia som tar upp dessa frågor och forum där frågorna diskuteras. Men dessa fungerar som motreaktioner till ”vanlig” medias torftiga utbud, vilket gör att de hamnar på andra ytterlighetskanten, på extremen. Jag mår dåligt av att läsa sådant och avstår därför. I min önskevärld behövs inte denna segregation i media (eller debatten). Jag tror samhället mår bäst att få mycket av allt, i blandning.

Det spelar ingen roll att det ligger goda intentioner i botten på det som skapat ännu ett vi-och-dom. En god intention ger inte nödvändigtvis bra eller önskat resultat. Jag anser att det här leder åt fel håll, om man nu vill gynna ett öppet, demokratiskt land. Ett land där yttrandefrihet inte bara finns på pappret, utan där människor känner att den finns där på riktigt också för just dem.

I själva verket finns det lika många nyanser i frågor som handlar om migration och allt förknippat med det, som det finns människor. Det är inga på/av-frågor.  Och all politik och alla samhällsfrågor handlar om människor och deras väl och ve. Det finns inga giltiga skäl till varför vi skulle behöva tassa runt i just frågor som rör migration, när andra frågor diskuteras och olika perspektiv och åsikter möts; etiska frågor, som rör resurser inom sjukvården, prioriteringar i skolan, försvaret, bistånd, missbrukare, ofödda barn o.s.v.

Jag är övertygad om att demokrati och ett välmående samhälle förutsätter en öppen respektfull debatt och ett stort utbyte av kunskap och åsikter.  Allt går att diskutera – och BÖR diskuteras. Det är viktigt för att inte hamna i demokratins utmarker. Vi får inte fastna i populism.

Mer läsning: ”Normalisera medkänsla och respekt istället”