Månad: juli 2014

Tappa inte frågorna bland könen

Gustav Fridolin skriver på Aftonbladet debatt:  ”Vilka svar ska jag ge till min dotter?”. ”Vi får inte låta flickors liv begränsas av rädslor och krav”. Jag förstår helt hans känslor som förälder. När man får barn, då man börjar se världen med ännu större ögon. Man vill beskydda sina barn, kosta vad det kosta vill. Jag är likadan. Det jag vill ta upp här är några aspekter i vår strävan efter jämställdhet.

Fridolin skriver om den utseendehets som finns och drabbar tjejer. Men, är problemet en jämställdhetsfråga? Blir vi glada och lyckliga bara det skulle hetsas lika mycket, eller om samma saker, för tjejer och killar?

Fridolin tar upp frågan om att flickor är rädda när de går hem en mörk natt om det går någon man bakom dem. Är problemet då att de blir mer rädda än en ensam kille som är på väg hem? Eller är problemet att de blir rädda om just en kille går bakom dem? Är målet verkligen att tjejer och killar ska vara lika rädda – eller att det inte skulle behöva vara rädda?

Jag kunde skriva en motsvarande artikel som Fridolins där jag förklarar hur det är att ha en son, med allt vad det innebär. Det är sannerligen fullt av rädslor och oro. Bland annat över hur deras självkänsla ska bevaras, när såna som Fridolin – även om det är med god intention – förutsätter att deras flickor kommer att behandlas illa av pojkar, alltså våra söner. Men jag vill helst inte skriva en sådan artikel.

Vi har en tendens att göra samhällsproblem till jämställdhetsproblem.

Vi är vana vid att jämställdhetsdiskussioner bara kretsar kring det ena könet (antingen tjejer eller killar, kvinnor eller män). Men jag tror det finns en annan och betydligt bättre väg. Jag vill se mer skrivet och diskuterat ur ett helhetsperspektiv. Med detta perspektiv blir det än klarare att det är vissa frågor vi behöver arbeta med mer – för allas skull. Att klämmas in i fack, det drabbar alla. Utseendehets. Tryggheten i samhället. Att bli tagen på allvar inom rättsväsendet, oavsett grupp man är del av. Som det är idag försvinner de stora och viktiga frågorna bland vägandet och värderandet av de olika könens situationer. Ju mer diskussion om könen separat, desto mer späder man också på en kluven, binär, världsbild: kvinnor lever i en värld, män i en annan. Men världen är betydligt mer komplex än så.

Det finns inget mynt som bara har en sida. Där en kvinna drabbas, finns det något som drabbar män också, och vice versa. Antingen drabbas de av samma sak, men av olika grad i olika situationer. Eller så drabbas de på olika sätt av en situation. Ta exemplet med att gå hem en mörk natt. Är en kvinna rädd när det går en man bakom, vet män mycket väl att kvinnor är rädda om en man går bakom dem.

Allt hänger ihop. Det är på tiden att vi börjar se jämställdhetsfrågor som vår gemensamma fråga. Och inte utifrån vilket kön vi har, utan utifrån hur vi vill människor ska ha det och hur samhället ska se ut. Då får vi en helhetssyn som gynnar hela vår strävan. Enligt mig behöver ingen offras för ett mer jämställt samhälle. Vad tror ni om denna teori: när båda könsgrupper gynnas av en förändring, då är man på rätt väg. När den ena behöver ”offras” för den andras skull, då är man på fel väg.

 

Annonser

Reflektioner från Miljöpartiets kongress

Jag var på Miljöpartiets kongress i början på juni i år. Den stora saken på kongressen var att partiets valmanifest skulle antas. Partistyrelsen hade gjort ett hästjobb för att ta fram ett förslag till manifest. De hade försökt hålla igen på valmanifestets längd och formuleringarna var bra. De hade också, i de flesta fall, kloka tankar om de förslag på ändringar som kommit in och skulle behandlas på kongressen.

Jag var där för min partiförenings räkning, Miljöpartiet Sollentuna. Det var min första kongress och det gick efter omständigheterna väl, även om det var väldigt stressigt och stundtals förvirrat när det inte var riktig ordning på papprena och informationen till delegaterna. Med mig till kongressen hade jag partiföreningens synpunkter som vi i Sollentunas lilla delegation på fyra personer skulle framföra. Det gjorde vi i form av yrkanden, i diskussion, vi var med på utskott och jag gjorde också ett framförande på 2 min i plenum om att vi i partiföreningen inte kunde rösta ja till könskvotering av privata börsbolagsstyrelser.

Hur blev resultatet då? Jag är lite bekymrad över hur mycket som till slut kom med i valmanifestet. T.ex. att ”stora idrottsevenemang ska sändas i kanaler som är tillgängliga utan särskild avgift”. Hur ska det gå till? Hur mycket är vi beredda att offra för det? Det kommer onekligen behöva tas resurser från annat för detta.

Allt kokar ner till prioriteringar. Och däri ligger min andra kritik. När jag som väljare läser detta manifest är det svårt att utröna vilka saker partiet värderar allra högst och allra minst är beredd att kompromissa bort i ett potentiellt samarbete. Partiets tre prioriterade frågor är klimat, nya jobb och skola. Men jag personligen tycker inte det framgår med tillräcklig tydlighet vad som är viktigast i en förhandlingssituation.

Manifestet ser jag som ett sorts kontrakt mellan oss och våra väljare. Det är inte ett visionsdokument för 10-20 år framåt (det har vi partiprogrammet till) utan ett valmanifest för nästa mandatperiod på 4 år. Det är det här vi kommer att utvärderas mot inför nästa val. Förutsatt att vi hamnar i regeringsställning och faktiskt har en rimlig chans att få igenom det vi vill. Då är det lite olyckligt att riskera göra för många besvikna genom att lova för mycket, men också genom att blanda ihop vision och mer konkret nutidspolitik. Det senare är något som partiet tyvärr gör lite för ofta tycker jag. Det måste framgå med all tydlighet vad som är vad: mål på kort sikt och mål på lång sikt.

Just eftersom det handlar om en så kort period (politiskt) som 4 år anser jag att till exempel att tillväxt-skrivningen inte skulle ha varit med, ”Vi vill utveckla ett hållbart ekonomiskt system som inte bygger på tillväxt”. Och det var också partistyrelsens förslag, men kongressen tyckte annorlunda. Jag ser personligen inget fel med frasen, men att den skulle bli en stor guldgruva för dem som inte gillar MP som helhet var lätt att förutspå. Istället för att låta tillväxtfrågan vara den långsiktigt inriktade fråga som den är, blev denna fråga nu till huvudfråga i media. Och sanningen är ju att Miljöpartiet inte har någon färdig modell för hur hela samhällets ekonomiska system ska se ut för att vara långsiktigt hållbart. Det är synd att det blev så här just nu, även om jag inte misströstar. Förr eller senare kommer alla partier anamma denna ambition. Det är bara en tidsfråga när det sker.

Det finns också mycket bra i valmanifestet, som jag ser det. Det går inte att skriva ner allt här. Men om jag ska nämna några saker: att det ska vara lätt att starta och driva företag är en hjärtefråga för mig. I manifestet finns med att regelbördan måste minska och sjuklöneansvaret ska avskaffas för små företag. Mer personal i skolan och fler medarbetare i vården och äldreomsorgen är investeringar i framtiden, förutom att det skapar jobb idag. Överhuvudtaget är skolan en jätteviktig fråga och där har vi mycket bra. Mer innovationsupphandlingar är bra, för att driva på teknikutvecklingen. Sedan det som handlar om arbetstid, som friår och att vi ska börja jobba med att sänka arbetstiden, det tycker jag är bra saker. Däremot är jag för lite kunnig för att se när och hur exakt detta skulle kunna bli verklighet. Och om det egentligen skulle varit med i detta valmanifest eller inte, enligt resonemanget jag fört ovan.

Många uttrycker att partiet har gjort en ”vänstersväng”. Det håller jag med om, tyvärr. Som t.ex. i frågan om vinster i skolan, även om det finns olika tolkningar av vad det som står i manifestet faktiskt betyder. Men också när det handlar om jämställdhet. Jag blev än mer varse på kongressen att ”feminismen” tagit över i frågor som vanligen skulle sägas handla om jämställdhet och jämlikhet. Det kunde jag acceptera – OM feminismen hade handlat om jämställdhet och jämlikhet. Men den hårda retoriken kring kön, att man säger hur grupper är och behandlar dem utifrån statistik eller rena fördomar, det är inte jämställdhet. Det är inte att behandla människor utifrån hur de är. Det är kollektivistisk feminism. Jämställdhet för mig är en frihetsfråga. Det handlar om att komma bort från att bli bedömd för sitt kön, inte motsatsen. Och det handlar om att se ALLA människors problem, inte bara gruppen kvinnors.

Det bästa med själva kongressen var att vi fyra som åkte dit för partiföreningens räkning lärde känna varandra riktigt bra. Det näst bästa var Fridolins tal. Han hade varit och ”nallat i regeringens papperskorg”, som var full med utredningar, och till och med utredningar för att utreda vad som redan hade utretts. Det handlade om klimatfrågan och han gjorde det riktigt bra. Budskapet var att vi inte behöver vänta på ännu mer utredningar för att börja agera. Det går att göra mycket redan nu.

Häxjakt i godhetens namn

Förut var ”partipolitiskt obunden” något som organisationer stolt deklarerade om sig själva. Nu går vi åt motsatt håll.

I våras pressades fackförbundet Unionen om att ”ta avstånd” från Sverigedemokraterna. Det på grund av att en förtroendevald representant för Unionen, men som också var SD-politiker, hade uttryckt sig olämpligt.

Idag presenterar DN en sammanställning av vad andra fackförbund tycker i denna fråga. Jag blev glad över att se att inte alla fackförbund har tappat huvudet.

Om den förtroendevalda personen har missbrukat sina befogenheter som förtroendevald eller agerat oetiskt enligt organisationens värdegrund, då borde det räcka gott och väl för att avsätta just denna person. Detsamma borde gälla om det hade handlat om en folkpartist, en socialdemokrat, en aktiv i svenska kyrkan, en ateist, en gammal person, en med viss klädstil o.s.v. o.s.v. Det finns inga etiketter som utgör en garanti mot dumhet eller vissa värderingar! Det är bara önsketänkande att det skulle vara bättre att bli företrädd fackligt av någon med en viss etikett man kan eller vill sätta på den. Det handlar om den enskilda personen är lämplig för uppdraget eller ej.

Var sak på sin plats. Organisationer har inte rollen av politiska partier. Det är inte bra om vi är på väg mot en utveckling där organisationer, verksamheter, kanske även företag framöver, ska avkrävas ställningstaganden i olika frågor – till och med för eller emot politiska partier. Det måste vara upp till organisationerna själva vilken typ av ställningstaganden de vill göra eller inte. Det måste också vara helt okej att inte ta ställning.

Tyvärr är vi inne i markeringarnas tidsera. Det är viktigare att markera än att faktiskt påverka och förändra. Och det räcker numera inte att människor själva markerar: det är kollektiv som ska göra det. Vi tror att det löser problem. Det gör det inte. Det polariserar, förstärker skillnader. Det skapar mer vi-och-dom. Och det skapar ett än större tryck på att andra ”kollektiv” måste göra detsamma. Det blir en ond spiral som leder fel. Tack och lov finns det ännu några kvar med ryggrad och integritet, som Unionen, som står emot.

Det finns inte en sorts Sverigedemokrater och en anledning till att personer stödjer partiet. Detta förstår man om man faktiskt vågar och vill föra ett samtal med dem som stödjer partiet. Men det är tyvärr få som vågar. För inte bara har det blivit en häxjakt på Sverigedemokrater för att kunna stämpla och döma ut, detsamma görs med dem som vågar närma sig Sverigedemokraterna med sympatisörer. Jag själv vägrar rätta in mig i ledet och anamma det här konceptet. För det är helt befängt.

Jag är jag, oavsett vem jag pratar med. Jag antar inte personers åsikter bara för att jag pratar med dem. Att prata med någon är inte heller att skriva under på den personens åsikter. Jag tror inte på förskjutning eller tystnad som förändringsmetod när det gäller människor eller samhället. Och jag vill inte bli dömd utifrån min partitillhörighet, utan ifrån den jag är, det jag gör och det jag faktiskt tycker. Samma rätt vill jag ge andra. Ja, även Sverigedemokrater.

Vill man motverka SD är inte markeringar och häxjakt rätt väg. Det borde inses genom att se hur stora väljarsympatierna för SD är nu, trots att detta sätt bemöta SD tillämpas hela tiden. Jag har redan tidigare skrivit om rädslan för Sverigedemokraterna. Vissa är rädda för ”normalisering” av SD. Jag är mycket mer rädd för att den stora massan människor tappar förnuftet och att de goda värdena i samhället försvinner, som öppenheten och tilltron till sina medmänniskor.