Den slutliga roboten

I jobbet pratade jag med en som har ett företag som handlar med och utvecklar robotar för olika ändamål. Jag var ute efter en robot att demonstrera på ett evenemang med ”futuristiskt tema”. Han påpekade aningen irriterat ”robotar är inte något futuriskt. Det händer nu”. Och det har han rätt i. Jag undrar hur många som fattat? Jag har nog inte det riktigt, men börjar långsamt förstå.

Mängder av robotar är redan i bruk och ännu fler är under utveckling. Många tänker nog oftast på humanoida robotar (som liknar oss med ögon och kropp) när de hör ”robotar” men det stora flertalet är inte sådana utan de kan se ut hur som helst.

Tittade precis på den gulliga roboten NAO (Aldebaran robotics) dansa på Youtube (se nedan). Det här händer just nu. NAO är drygt en halvmeter hög och kan mycket. Och den tränas för mycket mer för att kunna bli som en familjemedlem eller till exempel ett stöd i lärandet i skolan. Läste precis att den nu går att köpa för ca 50 000 kr. När kommer våra barn att få en liknande i julklapp att leka med? Och när skaffar vi en för att den ska byta blöja på barnen?

Våra barn idag växer upp i en helt annan tid än vad vi gjorde. Det är jättebra om elever redan i skolan får lära sig om vad som händer inom den tekniska utvecklingen, till exempel när det gäller robotik. Men tänk er vad svårt det är att som lärare hinna ha koll på vad som händer i ämnen där utvecklingen går i rasande takt, så som den gör inom teknik. Ett sätt att klara det på är att samarbeta med andra skolor eller med företag. Ett annat är att lärcentra skapas dit man åker och där man kan få ta del av sådant man inte har möjlighet eller råd att köpa in till varje enskild skola. Ett sådant tips för lärare med klasser i närheten av Uppsala är att besöka Lego Education Center på Uppsala universitet. Där får man testa bygga och programmera legorobotar med Lego Mindstorms, som byggsatserna heter. Här löser en robot gjord med Lego NXT Mindstorms en Rubiks kub – på drygt tre minuter..

Det finns många saker kvar att lösa innan robotarna klarar samma saker som oss rent fysiskt. Sådant som vi anser ganska trivialt, som att greppa ett glas, lyfta och ställa ner det igen, är svårt för en robot att klara. Eller snarare: det är svårt för en människa att programmera en robot att göra det. Och det finns också mycket kvar att lösa när det gäller robotars intelligens, om de ska kan tävla med oss i att till exempel tolka männskor och lära sig genom erfarenheter. Men jag tror att vi kommer att lyckas med det här snabbare än vad vi skulle gissa. Och när resultatet plötsligt kommer, kan det vara för sent att påverka dess effekt på samhället. Att utvecklingen springer så snabbt att de etiska frågeställningarna kring den nya tekniken inte hinner med är inte bra, men det är en svår sak att råda bot på.

Vår verklighet närmar sig det som vi sett i filmer som kallats science fiction. Tänk er den slutliga roboten, som kommer att kunna både lära sig nytt själv och skapa nya robotar av sin egen sort eller andra sorter. Vad blir det för en robot? Kommer den ha empati och vara ”snäll” mot andra robotar – och människor? Eller inte? Robot-civilisationen kanske kommer att utvecklas så att det blir som snabbspolning av vår egen evolution, till dit vi nått idag och kanske längre?

Kanske är det så att om mänskligheten kommer att överleva detta robotsamhälle hänger på den exakta programmering som den slutliga roboten har, det vill säga den robot som är helt självständig. En enda liten ”störning”, en bugg någonstans, kan när den sprids till en stor population av ”enheter” få en stor effekt när den finns där i grunden. Den som la sista handen vid roboten kanske kommer att avgöra människans öde. Det kanske kommer att vara en enda enskild person som tar ett beslut? Hisnande tankar att en litet beslut kan avgöra allt.

Men, det ligger någonstans i framtiden. Robotarna kommer inte att ta över än. Däremot tycker jag att det här ämnet verkligen är värt att följa. Och det kommer jag som framtidsfantast fortsätta med.

Jag avslutar med en liten film som visar vad entusiasterna som kan själva tekniken bakom robotarna roar sig med. En film med ”sumobrottande” robotar under Robot SM. Dessa små varelser är alltså inte radiostyrda utan kör utav sig själva. Den robot som knuffas utanför ringen förlorar. Här en massa heat efter varandra. Robot SM anordnas av Chalmers robotförening och är öppna för alla att delta med egentillverkade robotar.  Nästa Robot SM är 10 maj i år.

Annonser

7 comments

  1. Definitionen på liv:
    En ordning som kan reproducera sig själv och omvandlar energi.
    Den dag det finns robotar som kan bygga varandra utan mänsklig inblandning har vi skapat en helt ny typ av liv. Byggd på teknik istället för kemi.

  2. Nu blir jag lite förvånad, en miljöpartist som alltså inte är utvecklings- (välstånds-) och teknikfientlig, är det verkligen möjligt? En bekant som jobbat inom publik service gav i princip upp, hopplöst att få in nyheter inom teknik o utvecklingsområdet… istället skulle allt ha ett miljötema -koppling oavsett ämne. Redaktionerna är närmast helt homogent åsiktsmässigt bara en massa bakåtsträvande miljöpartisttyper (ingenjörer, personer med andra inriktningar/vinklar göre sig inte besvär) För vetenskap är numera politik och inte vetenskap… ny teknik är ont, globalisering är ont, GMO (och alternativa idéer öht) är ont. De bör omgärdas av tankeförbud, åtminstone förmedlas restriktivt… men helst inte alls.

    (Obs! Jag vet att du inte är den typen, de finns olika miljöpartister och alla är inte bokstavstroende som tur är 😉

    1. Hej!

      Ja, såna MP:are finns. Chockerande? 😉 Nej, för att vara lite mer allvarlig, så här ser jag på saken: att vara emot teknik är som att förneka människans innersta väsen. Vi har en inneboende drivkraft att utvecklas, göra bättre, ta oss framåt. Att försöka verka MOT denna ”kraft” kommer vara lönlöst. Det vi kan göra är däremot att försöka styra utvecklingen så att den går i önskad riktning. Och för att ta välgrundad ställning till saker behöver man vara väldigt insatt. Och där har media, som du nämner, en viktig roll att informera och driva debatten framåt.

      Det är lite intressant det du säger, om att teknik kanske väljs bort framför annat i media. Det tror jag tyvärr är ett allmänt fenomen och inte bara handlar om att det bland journalister finns många MP-sympatisörer (vilket har diskuterats här på bloggen i tidigare inlägg). Det finns få sakkunniga, granskande personer anställda som skriver om sånt här. Och det kanske blir som en ond spiral: det görs få djupdykningar och analyser om teknik, vilket gör att när det väl görs inte uppskattas. Man är van läsa annat helt enkelt. Och så blir det ännu färre sådana artiklar, program eller vad det nu är man producerar. Men enligt mitt första stycke är det verkligen inte bra. Utvecklingen rusar framåt vare sig vi vill det eller inte. Det går inte ett förneka eller ignorera bort. Det gör bara att vi tappar greppet om vår egen utveckling.

      /Josefin

      1. En del av denna mänskliga drivkraft att utvecklas, göra bättre, gå vidare, är den unga manliga testosteronstyrda kraften. Den som man kan gräva kanaler tvärs över Sverige med eller starta världskrig. Ett samhälle som kan styra den åt rätt håll kan utföra storverk. Styr man den fel kan den orsaka katastrof i form av vapen och elände. Styr man den inte alls, eller som vi gör idag i Sverige förnekar den eller försöker trycka bort den, kommer den pysa fram i form av kriminalitet och fotbollsbråk. Många unga män behöver positiv ledning att kanalisera sin kraft. Goda manliga förebilder.

        Vill man studera kraften kan man låta en attraktiv tjej säga till en ung man: ”Hej gullet. Jag tror inte du kan klippa gräsmattan på en halvtimme.” Den är klippt på 20 minuter.
        Det är inte bara sociala orsaker till att historien är fylld av manliga upptäcktsresande. Det har lett till stora upptäckter för oss andra, men också mänsklig tragedi för de som omkommit. Idag när det är socialt accepterat med kvinnliga äventyrare är det fler t ex kvinnliga bergsbestigare. De välkomnas i ”the brotherhood of mountaineering”. Men det kommer inte bli 50% kvinnor bland stegjärn och isyxor, hur socialt accepterat det än är.

        May the Force be with you!

  3. Vilket bra svar (trots att jag retades med bredaste penseln och allt!)

    Ja, egentligen är de kanske konsensus-klimatet och konformismen inom media som är det stora problemet?

    Om diskussioner bara kunde föras- och idéer kunde presenteras på ett mer nyanserat och förutsättningslöst sätt (och utan hänsyn till ett redan tillrättalagt utfall på redaktionen) skulle de bli mycket roligare. Verkligheten är inte alltid en enkel dikotomi. Kort sagt: fler nyanser, t.om färger (även om jag är ganska svag för grönt).

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s