Månad: mars 2014

Könsmaktsordning med nya utövare

Sedan jag var tonåring och för första gången gick med i ett politiskt parti, Vänsterpartiet, har jag ansett ”könsmaktsordningen” vara ett begrepp för att konkretisera och förenkla en tendens som går igen i ett gigantiskt system, vårt samhälle.

Att jag kunde ta mig till detta begrepp överhuvudtaget berodde på att det var just en förenkling av verkligheten som var nödvändig för att människor lättare skulle kunna se, förstå och vilja förbättra situationen. Med den grundsyn jag har på människor som fria, kapabla, ansvariga och lika värda, krävdes stor ödmjukhet och mycket vilja för att godkänna att något så stort och komplext skulle kunna förenklas ner till ett litet ord.

Vad jag ser hända nu är att många människor tar könsmaktsordningen som en sanning gällande överallt, för alla, i alla situationer – och även om de involverade människorna i en situation är överens om att en sådan sorts analys inte är relevant i det fallet. Allt behöver faktiskt inte ha en könsaspekt utan kan handla om vanligt mänskligt beteende, bra eller dåligt.

Det är som om vi har skapat ett vapen som nu hamnat i fel händer och börjat missbrukas.

Jag hör personer som på fullaste allvar påstår ”alla män är förtryckare” och som menar verkligen alla män utan undantag. Jag har även fått höra motsatsen om mig själv för att jag är kvinna. Det vill säga att även om jag själv tycker att jag har makt, så är det bara inbillning. Var det på detta sätt ”könsmaktsordningen” var tänkt att användas, egentligen?

Nu handlar detta förstås om enstaka personer och organisationer, men med den övertygelse jag möter hos vissa blir det otäckt. Och särskilt när media stämmer in i kören och gör klatschiga rubriker och känsloväckande artiklar om hur uselt det står till för kvinnorna i vårt samhälle. Jag anser att det tyvärr profiteras på kvinnors problem och påstådda bräcklighet och sårbarhet. Självklart finns det problem. Men måste det verkligen dras fem extra växlar för att ha något viktigt och intressant att berätta? Vart försvann förnuftet? Det kritiska tänkandet?

Det lustiga är att de som drar könsmaktsordningen in i absurdum konserverar just könsmaktsordningen. Eftersom jag är kvinna, kan jag aldrig bli annat än underordnad per definition. Precis som en man inte kan bli annat än ”förtryckare” av kvinnor. I och med detta fråntas vi ett handlingsutrymme. Om vi inte ges möjlighet att välja ett nytt beteende och bli bedömd utifrån det, kommer ojämställdhet bestå. Det blir omöjligt att förändra sig.

Och ännu lustigare (eller mer tragiskt snarare) är att de som idag sprider budskapet om könsmaktsordningens fullkomlighet som teori, har tagit över det betydligt mer verkliga förtryck som en del män stod för i äldre tider och som mycket få män står för idag. Var man som kvinna inte förtryckt tidigare av män, är man förtryckt nu av de som vägrar en nyanserad bild!

Strävan efter jämställdhet måste föras med både hjärta och hjärna. Vi ska absolut prata om strukturer, beteenden, attityder, göra analyser. Men resultaten måste hanteras med ödmjukhet. För genom att bara göra analysen av hur det ser ut så går vi emot jämställdhetens själva grundprincip: att vi är människor främst och ska bedömas utifrån det med allt vad det innebär, inte utifrån att vi är könsrepresentanter.