Min rädsla för män

Idag läste jag i Sundsvallstidningen under titeln ”Dags att lära män att inte våldta” att: 

”Män lär sig helt enkelt inte att se sig själva som potentiella våldtäktsmän..”.

En brutal och obehagligt generaliserande fras. Men jag kan konstatera att JAG i alla fall har tagit till mig tesen om den potentiella våldtäktsmannen – ofrivilligt.

Jag fick ett uppvaknande under min studietid på väg hem från en fest. För att komma hem var jag tvungen att passera en liten, men ändå, skogsdunge. Ofta tog jag en omväg runt för att slippa gå igenom. Men ibland, om det såg tomt ut skyndade jag mig snabbt igenom.

Den här sommarnatten såg det tomt ut. Jag bestämde mig för att gå genom dungen. Mitt inne i dungen kommer plötsligt en man gående mot mig på gångvägen och jag blir rädd. Jag sträcker på mig och går med extremt raska steg för att låtsas vara ordentligt på väg någonstans för att undvika att ge minsta indikation på att jag kunde tänka mig att stanna och prata. Vilket jag tänkte kunde leda till ett överfall. Då halkar jag på mina platta finskor och ramlar omkull på asfalten. Mannen rusar fram till mig, hjälper mig upp och frågar oroligt ”hur gick det? Är du okej? Kan jag göra något?” Oj vad jag skämdes! Jag skyndade mig alltså för att ”fly” bort från honom. Sedan var det han, som i min hjärna var den potentiella förövaren, som hjälpte mig upp och tog hand om mig när jag hade misstrott honom. Fast det visste han förstås inte.

Efter den händelsen började jag rannsaka mig själv. Vartifrån kommer min stora rädsla att hamna ensam med en okänd man? Jag har inga egenupplevda händelser som kan förklara rädslan. Och är min rädsla verkligen bra för mig? Hade jag försökt halvspringa genom skogsdungen om det hade varit en kvinna jag såg komma? Nej, inte ens chans. Hur mycket har min rädsla med verkligheten att göra? Inte mycket. De flesta människor begår inte brott. Det gäller både kvinnor och män.

BRÅ:s Trygghetsundersökning kom häromdagen (DN). Den visar att jag inte är ensam om att vara rädd. Kvinnor känner sig mer otrygga än män. En av tio kvinnor avstår från att gå ut på natten p.g.a. detta.

Jag vill inte vara rädd. Men jag inser att jag under min uppväxt har matats med bilden av att akta mig för män. Jag är övertygad om att det gjorts i all välvilja. Men det har också ett pris. Det har definitivt påverkat min trygghetskänsla. På detta läggs sedan media, det jag ser och hör. Där ges mina fördomar bekräftelser med exempel.

Vi måste absolut tala om våldstäktproblematik, om jämställdhetsproblem, om risker och säkerhet. Men vi måste också se att det har sitt pris för kvinnor om vi drar detta för långt. För att inte tala om för männen. Jag har mycket empati att ta till, men kan inte tänka mig in i hur det är att leva med att andra skulle se mig som en potentiell brottsling bara jag visade mig.

Vartefter jag har blivit äldre har jag fått bättre kontroll över mina känslor och blivit mer frågasättande, mer förnuftig. Jag vet att mina känslor inte är rationella. Men att göra sig av med detta så djupt liggande är inte en lätt uppgift ens fastän jag vill.

Annonser

28 comments

  1. Rädsla kan vara oerhört begränsande för oss människor. Rent statistiskt borde jag vara mer rädd att ta mig hem en sen kväll, som man. Större risk att någon full idiot blir provocerad av ingenting och misshandlar mig. Ändå är jag inte rädd. Diskuterade det när jag cyklade en kvinnlig kollega hem efter en personalfest. Hon undrade hur jag inte kunde vara rädd. För det första vet jag hur liten risken faktiskt är. Vi utsätter oss omedvetet för betydligt värre risker dagligen. Inte tänker vi ”Tänk om jag dör/skadas idag” när vi cyklar till jobbet. För det andra handlar det om attityd. Skulle man råka ut för en av fåtalet galningar, så ger de sig inte på folk som som ser ut att kunna ta hand om sig. Utstrålar man osäkerhet är man ett lättare byte. I sin galenskap är de ändå rationella.

    När det gäller specifikt våldtäkt är överfallsvåldtäkt ett synnerligen ovanligt brott. Istället för att lära våra döttrar att hålla nyckelknippor i händerna när de går hem, bör vi lära dem att vara uppmärksamma på kontrollbeteende hos pojkvänner. Det är nämligen inte vem som helst som våldtar. Det är inget män råkar göra för att de inte lärt sig att så gör man inte. 4% av männen står för nästan alla våldtäkter. De är gränslösa personer som våldtar flera gånger och inte bryr sig om vad andra känner. Kontrollerande och egocentrerade. Lägg till några procent till har vi täkt in samtliga. Därför är det givetvis meningslöst att ”lära män att inte våldta”. Hur går det med kampanjen ”lära folk att inte mörda”?

    Just rädsla är orsaken till att så många amerikaner beväpnar sig. Och att de råkar skadskjuta folk om kring sig, när de tolkat situationen fel. Och när vi matas med rädsla i medierna, ska vi fråga oss vem som tjänar på att jag är rädd.

    Off topic. Såg på twitter att du diskuterade biologi/miljö. Jag kan varmt rekommendera denna föreläsningsserie om biologin bakom människans beteenden. Tesen är att vi är ett djur som alla andra, fast med lite unika egenskaper, och att en förklaringsmodell inte kan förklara allt. Vårt beteende styrs av våra gener, vår biologiska miljö främst i fosterstadiet och sociala interaktioner. Bortser man från två av tre blir förklaringsmodellen haltande.

    1. Anders: viktigt är också att påpeka att i många (de flesta?) fall när det gäller våldtäkter som sker inom en relation så är gärningsmannen antingen alkoholiserad eller har drogproblem, har psykiska problem och/eller är socialt utstött – inte sällan en kombination av alla fyra. Det är alltså inte vanligtvis så att en helt normal man helt plötsligt bestämmer sig för att våldta.

  2. Viktigt ämne och klokt skrivet. Det är en skön känsla att i så många frågor hitta en ”common ground” med någon som har rötterna på den andra sidan av det politiska spektrat. Det känns hoppfullt på något vis.

  3. AV: ”När det gäller specifikt våldtäkt är överfallsvåldtäkt ett synnerligen ovanligt brott. Istället för att lära våra döttrar att hålla nyckelknippor i händerna när de går hem, bör vi lära dem att vara uppmärksamma på kontrollbeteende hos pojkvänner.”

    Vad gäller kvinnomisshandel går tydligen förklaringen ofta att hitta hos kvinnan. Det är färre kvinnor som någon gång blivit misshandlade av sin man än män som någon gång misshandlat sin kvinna. Uppmärksamhet mot mäns beteende/psykologi kommer inte att ge lika mycket som uppmärksamhet mot kvinnors beteende/psykologi på detta område.

    1. Kan också bero på att det finns en minoritet kvinnor som söker sig till väldigt våldsamma män. Hade en kvinnlig bekant som enbart hade kriminella pojkvänner. Idag är hon ensamstående mamma med skyddad identitet. Pappan är på kåken. Har hört att kvinnor som växer upp med våldsamma alkoholiserade fäder tenderar att dras till liknande män när de är vuxna. Vet inget om just den kvinnans uppväxt dock.

  4. Men feministisk forskning har tydligt visat att det är jätteviktigt att vi alla betraktar män som potentiella våldtäktsmän. Och därför har Sofia Mirjamsdotter helt rätt i att män/pojkar så tidigt som möjligt ska få lära sig att de är just potentiella våldtäktsmän – dvs farliga, hänsynslösa ärkesvin. Då får vi ett bra och jämställt samhälle.

    När vi sedan utrotat våldtäkterna genom att lära män att det är fel att våldta, så kan vi utrota mord och stölder genom att lära män att det är fel att mörda och stjäla.

  5. Anders/AV : ” 4% av männen står för nästan alla våldtäkter. ”

    Om man räknar in alla män som bor i Sverige (ca. 4,6 milj) så finns det alltså i runda tal 19200 våldtäktsmän (Som står för nästan alla våldtäkter) Om det är så det ligger till är det ju katastrof,minst sagt. Och då faller argumentet att kvinnor inte behöver vara rädda på ren matematik. Det skulle nämligen innebära att det finns 66 st. återfallsvåldtäktsmän i varenda av Sveriges 290 kommuner. Igen – Total katastrof.

  6. Jaha … nu glömde jag sätta en till nolla efter mina uträkningar. Det ska naturligvis vara 192 000 våldtäktsmän (4%) och då blir antal återfallsvåldtäktsmän 660 st. per kommun.

    Ännu mer fantastiskt.

      1. Anders/AV skrev :

        ” När det gäller specifikt våldtäkt är överfallsvåldtäkt ett synnerligen ovanligt brott.”

        Ett par rader längre ner :

        ”4% av männen står för nästan alla våldtäkter. De är gränslösa personer som våldtar flera gånger och inte bryr sig om vad andra känner. Kontrollerande och egocentrerade. Lägg till några procent till har vi täkt in samtliga.”

        Enligt Anders är alltså 4% av alla män återfalls-våldstäktsmän ( Då har vi ringat in 192 000 män) + några procent till (Så har vi den kompletta bilden) Låt oss höfta 2% till för att få den kompletta bilden och vi är nu uppe i 288 000 män som är den sammanlagda mängden våldtäktsmän.

        Det är en siffra som borde väcka en reaktion ? Om det är sant, så borde även vi jämställdister vakna och sluta bortrationalisera utfallet som ”synnerligen sällsynt” Det är inte begåvat att bortförklara det som ett icke-problem.

    1. Överhuvudtaget är det en mycket liten andel av befolkningen som står för samtliga våldsbrott i samhället. Vi har några procent av befolkningen som ställer till det för oss andra. Vi har också ca 10% alkoholister och ytterligare 10% riskkonsumenter. Varje dag kör ca 16000 berusade i trafiken i snitt. Ojämnt fördelade på veckan. Om du kör bil på helgen är risken att du möter en fylleribilist. Risken att skadas av en sådan är betydligt större än att en kvinna ska bli överfallsvåldtagen. Det är alltså objektivt farligare att ta taxin hem från krogen!

      De flesta som våldtar är pojkvän och ex, inte en främling i parken. Och det är inte vem som helst. En aggressiv, kroppfixerad, doping/drogmissbrukande, kontrollerande och sjukligt svartsjuk man bör få alla varningsklockor att ringa. Tyvärr ses de som lite spännande av en del kvinnor och de lever mycket farligt. En sådan man kan drabba många kvinnor och han slutar inte. När vi lär våra döttrar att vara rädd för alla män, ”alla män är potentiella våldtäktsmän”, kommer kvinnor fortsätta hamna i deras klor. De går under radarn.

      Kontentan, de som gör kvinnor rädda för alla män skadar kvinnor vilka inte lär sig bra riskhantering.

    2. Jag tror det finns ca 9,6 miljoner människor i Sverige. Så om det är 4% är det ännu fler. Men jag tvivlar på att den siffran stämmer. I så fall är det ca 1 på 20 stycken.

      @Anders: vart kommer siffran ifrån?

    3. Du räknade på 4,8 milj istället för 4,6. Rätt siffra från 4 % är alltså 184 000. Förövrigt håller jag med dig 🙂

  7. Nej, hur jag än försöker minnas, kan jag inte erinra mig att min pappa som var präst i dåvarande Statskyrkan någonsin predikade över temat: ”Man! Du skall icke våldta”. Märkligt nog har jag inte våldtagit trots bristande upplysning.

    Nog med satir. Mycket intressant läsning. Särskilt grundartikeln, som jag tycker kommentarerna till viss del missar
    – Ta rädslan på allvar. Min personliga erfarenhet av den psykiska spiralen oro-rädsla-skräck-ångest-panik är att statistik på inget sätt förmår leverera något lugn om processen väl kommit igång. Nu har jag lyckats uppnå mogen ålder – 76 – och räds ”varken fan eller trollen”. Fast nog finns reminiscenser kvar av barndomens rädsla, där den självgenererade skräcken spred sig som kvickrot i orosmyllan.

    Jag tror ensamma vandringar genom skogsdungar på nätterna än idag skulle få mig att känna viss oro. Oron utlöses som jag ser det av självbevarelsedriften och höjer beredskapen. Vässar mina sinnen. När kvinnan i festskor – med sinnena logiskt uppskruvade – ser en lika ensam man komma emot henne i dunklet, krävs en väldig rutin för att inte varva upp mot paniken. Självbevarelsedriften har i grunden aldrig fel. Den är tvärt om förnuftig. Den tillämpar alltid försiktighetsprincipen. Bättre att se en våldtäktsman i varje skuggfigur i mörkret och fly än att rycka på axlarna som om någon kvinna aldrig utsatts för våldtäkt en mörk natt..

    Ibland vore det bra om försiktighetsprincipen fick slå igenom inom flera områden: Miljö, demokrati, ”tillväxt”…. Efter att vid ett tillfälle lyssnat till professor emeritus Lennart Levi, förstår jag rädslans avgörande betydelse i människans utveckling:

    – Rädslan har under evolutionen varit av avgörande betydelse för människans utveckling. De individer som gick fram och klappade den sabeltandade tigern gick oftast miste om möjligheten att föra sina gener vidare. De som istället – i linje med försiktighetsprincipen – klättrade tillbaka högt upp i träden, de överlevde oftast och förde sina gener vidare. /fritt citerat efter Lennart Levi/

    För övrigt håller jag med om alla kloka ord som sagts i tråden 🙂

    Bosse W
    – allt är lugnt i staden

    1. Intressanta reflektioner. Visst är det så att rädslan är en överlevnadsinstinkt. Men för att vi ska få någon livskvalitet att tala om är det viktigt att lära sig hantera rädslan. Man behöver lära sig när man ska lyssna till rädslan och när man ska förkasta den. När det gäller detta brister det nog ofta när andra ska vara ”snälla” och ”hjälpa” en att tänka och göra rätt så man förblir trygg och säker. D.v.s av omtanke så överdrivs riskerna. Och så förs rädslan vidare.

  8. Är kvinnor räddare än män? Eller sätter vi olika ord på exakt samma känsla? När jag var ung så var våld en högst påtaglig realitet, mobbarna hade fritt fram. Visst, jag var rätt storvuxen, så på dagtid var det inget större problem. Men såg jag en grupp av ‘the usual suspects’ längre fram på cykelvägen en kväll så såg jag kvickt till att ta en annan väg, då jag visste vad som skulle hända om de var på humör. Men inte såg jag mig själv som rädd. Försiktig, kanske. Försedd med rimlig mängd självbevarelsedrift, definitivt.

    Vad gäller våldtäkter, vem kvinnor bör vara rädda för eller ej, och vem som begår dem, så skulle jag vilja dra en liten parallell: Jag kör motorcykel. Det finns en inte försumbar risk att jag, pga någon miss från en söndagsbilist eller biltjyv, slutar mina dagar som 100 kg rå köttfärs på asfalten. När det sker spelar det ingen roll för mig att det inte var mitt fel, det är jag som råkar illa ut. Därför är jag försiktig. Jag skannar av vägen framför mig för uppenbara riskfaktorer: senila gamlingar som inte ser motorhuven framför sig, hormonstinna tonåringar som fastnat med gaspedalen på golvet, trötta pendlarbilister som fumlar med mobilen. Ser jag sådana rullande riskhärdar så ser jag till att sänka farten, skaffa avstånd eller vad som nu krävs. Får jag för mig att köra fort på en kurvig vägsträcka, så kör jag den först i lusfart i ena riktningen för att förvissa mig om att där inte finns några stillastående bilar, lerhögar eller rullgrus, för att sedan vända om och dra på.
    När jag väl skyddat mig från de värsta värstingarna, så finns bakgrundsbruset kvar. Vem som helst kan göra en miss: tro att jag är en långsam moppe, låta tankarna vandra ett ögonblick, eller bara bli lite bländad av solen. Jag är inte beredd att gå så långt som att sluta ge mig ut i trafiken helt och hållet. Det jag kan göra är att minimera skadorna: hålla vettiga hastigheter, ha bra skydd, ha marginaler kvar på min sida.

    Parallellen är inte helt perfekt, den är både sämre och bättre.

    Överdriven försiktighet skadar ingen i trafiken, om man inte går till sådana överdrifter att man försöker förbjuda motorcyklar helt och hållet (försöktes för en 50 år sedan), håller sig hemma eller börjar köra bil istället. Överdriven försiktighet i umgänget mellan män och kvinnor, däremot, är rent skadlig. För bägge könen. Tänk om vi börjar bete oss som i Jane Austen-romaner, där ett par som vill ta en promenad måste ta ett förkläde med. Om kvinnliga studenter inte kan följa med sina manliga dito hem för att plugga, för att de är rädda att bli överfallna, då får vi ett trist samhälle. För bägge parter.

    Till skillnad ifrån samspelet mellan män och kvinnor, så kan jag i trafiken ikläda mig bägge rollerna. På vardagarna är jag en trött, stressad småbarnsfar som pendlar i bil in till jobbet. På helgerna är jag en frihetstörstande biker. Genom att leva bägge rollerna, får jag kunskaper som hjälper mig i motsatt roll. När jag kör bil, märker jag hur en motorcykel kan dyka upp på nolltid från ingenstans och nästan landa i plåten. När jag kör motorcykel lär jag mig vad jag inte skall göra när jag själv sitter vid ratten.

    Om vi kunde byta kön emellanåt ute i krogsvängen, så skulle nog mycket vara vunnet. Så mycken insikt vi skulle kunna få om vilka signaler vi bör ge, hur de signaler vi faktiskt ger uppfattas, och vilka avstånd vi bör hålla (eller ej, beroende på vad vi vill uppnå). Eller så kunde vi börja prata med varandra över könsgränserna.

    1. Väldigt tänkvärt det där med att problematiken att vi när det gäller kön inte kan byta roller! Jag funderar ofta på hur det egentligen är att vara av det andra könet. Men allt blir bara grova spekulationer. Att prata med varandra är förstås bra och kan lära oss en del, men vi borde ändå vara mycket ödmjuka. Vi VET faktiskt inte hur det är att vara en annan människa. Och det handlar inte bara om kön. Vi är ju alla helt unika, med vår personlighet och med det vi varit med om.

  9. Jösses man måste vara desperat när man lobbar för våldtäktsmän. Jag skulle föreslå att du tar och låter aktivarum eller backarslet att våldta dig, så får publiken sedan läsa vad du kan trycka fram för ytterligare dravel i textväg.

  10. Mycket välskrivet och genomtänkt. Kan passa på att påpeka lite fler saker av betydelse för inlägget.

    ”Kvinnor känner sig mer otrygga än män.”

    Vilket säger mer om känslors olämplighet för nutida kognitiv bedömning än något annat. Betänk hur mycket mer rädda män skulle vara om känslor hade som syfte att korrekt bedöma verkligheten, inte se till människorasen överlever och får barn som överlever”

    ”En av tio kvinnor avstår från att gå ut på natten p.g.a. detta.”

    Men hur stor del av alla sexövergrepp sker på natten utomhus? Har man undersökt detta eller är det åter en fråga om känslors kognitiva dissonans? Människan är rädd på natten jovisst, men förmodligen mer pga oförmågan att se faror än att faror inträffar då. Läste också någonstans att de flesta våldtäkter sker på sommaren… alltså när de ljusa dagarna är som längst och de mörka nätterna som kortast.

    @Hans Oderberg

    ”Är kvinnor räddare än män? Eller sätter vi olika ord på exakt samma känsla?”

    Man skall komma ihåg att män och kvinnor inte är olika rädda. De är rädda för olika saker, detta eftersom det alltid varit olika saker som påverkat överlevnad och fortplantning och det är sannolikt på det sättet som våra känslor har formats.

  11. Sedan var det han, som i min hjärna var den potentiella förövaren, som hjälpte mig upp och tog hand om mig när jag hade misstrott honom. Fast det visste han förstås inte.

    Chansen är nog rätt stor att han visste det, men det är ju god stil att inte säga något. Jag tror att praktiskt taget alla män blir väldigt självmedvetna om de råkar gå bakom en ensam kvinna genom ett avskilt område. Det brukar inte vara ett dugg svårt att se på kvinnans kroppsspråk att hon känner sig hotad, och man brukar oftast försöka markera att man inte är något hot, t.ex. genom att sakta in.

    Det är en lite märklig känsla, då jag ju vet själv att det som skulle vara kvinnans bästa skydd i situationen vore att tillåta mig att eskortera henne fram till ett tryggare ställe.

    Bra skrivet!

  12. Måste det vara så komplicerat. Om ett viss klientel står i grupp i en gångtunnel känner jag obehag. Eller om en kraftig hund visar tänderna på ett aggressivt sätt går jag inte rakt på den. Jag kan bli rånad av 15 kvinnor i grupp. Vad handlar det om? Jo, att i vissa situationer är man i ett fysiskt underläge oavsett vilka eller viket objekt som står för det. Man har sin självbevarelsedrift som aktiveras när situationen verkar svårhanterlig och den försöker leda mig rätt.

  13. Jag är livrädd för kvinnor! Så rädd att jag käkar piller och plågas av föreställningar att kvinnor hånar mig bakom min rygg och fnyser åt mig för att jag inte är självsäker, saknar status och lilande klishéer. Jag surfade på ämnet ” män som är rädda för kvinnor och hittade knappt något, fann däremot sida efter sida om kvinnors rädsla fär män. Så jag hittade den här artikeln. En av få artiklar som inte fick mig att må ännu sämre. Jag var under min uppväxt en människa som det var lätt att sätta sig på. Om det sker ett strukturellt kvinnoförtryck skulle jag vilja säga att min erfarenhet är att detta förtryck oftast tar sig form i kvinnans underkastelse mot den starke mannen. Den stereotypa idealiske mannen med kvalitéer som kvinnan förväntar sig av varje man. Precis såsom kvinnan skall vara vacker och sexig för att vara något värd som kvinna. Tyvärr är vi ett stort mörkertal av människor som har helt andra kvalitéer och vi blir till att falla offer för de förutfattade meningar mängder av människor har av oss. ”Machosvinet med status som förtrycker kvinnor” eller ”Maneatatern med ishjärta som utnyttjar män för deras status och pengar”. Hollywoodfilmer brukar vara väldigt bra på att demonisera kvinnor som ytliga golddiggers som dömer mannen utefter hans duglighet och plånbok. Tyvärr tror jag att de här förväntningarna färgar oss väldigt mycket på riktigt. Kvinnor är strukturellt förtryckta av män som upprätthåller strukturera. Och många kvinnor tycks förvänta sig att bli behandlade på ett visst sätt av män som ses som ”manligt”. Kanske lika många som det finns män som förtrycker. Vad händer med oss andra? Såsom jag upplevde det under min uppväxt var det de killar som behandlade tjejer med minst respekt som fick tjejernas respekt. Det kanske kan ses som en del av det strukturella förtrycket. Vad som är mindre uppmärksammat är hur många av de tjejerna i sin tur gav sig på killarna som var mjukare, töntigare, blygare och inte levde upp till stereotypen av den coola, starka killen. Där faller bla jag och väldigt många andra med mig in. Det är något jag upplevt att kvinnor inte är sena med att klargöra vilka som är ”riktiga män” samtidigt som de själva är förtryckta av ”de riktiga männen”. Jag har vid många tillfällen blivit väldigt illa behandlad och sårad av kvinnor. Aldrig fysiskt, men psykiskt. Jag är inte rädd för fysisk smärta, har varit i så mycket slagsmål, blivit knivhuggen och mörbultad och det skrämmer mig inte i närheten av vad det gör att bli psykiskt misshandlad. Av de radikala feministerna blir jag bara hånad. Buhu hur kan det vara synd om mig? Jag är ju en privilegierad man som förtrycker kvinnor så i feminismen har jag föga hjälp att hämta såvida jag inte erkänner min förtryckarposition som jag personligen aldrig har upplevt. För vad är sårade känslor jämfört med spräckt läpp och blåtira? För mig handlar det om skillnad mellan liv och död. Jag skiter i om jag blir misshandlad men mina emotionella sår har närapå drivit mig till självmord och de har lett till missbruk. Det finns ingen förståelse för män i min situation och jag känner många ggr att jag kan lika gärna gå och dö. Men det här får jag inte tala om utan att hånas av mansgrisar eller beskyllas av feminister för att flytta fokus ifrån kvinnoförtrycket. Det finns ingen plats för mig här. Jag vill bara skrika ut ”Snälla bullen, hjälp mig”!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s