Idag läste jag i Sundsvallstidningen under titeln ”Dags att lära män att inte våldta” att:
”Män lär sig helt enkelt inte att se sig själva som potentiella våldtäktsmän..”.
En brutal och obehagligt generaliserande fras. Men jag kan konstatera att JAG i alla fall har tagit till mig tesen om den potentiella våldtäktsmannen – ofrivilligt.
Jag fick ett uppvaknande under min studietid på väg hem från en fest. För att komma hem var jag tvungen att passera en liten, men ändå, skogsdunge. Ofta tog jag en omväg runt för att slippa gå igenom. Men ibland, om det såg tomt ut skyndade jag mig snabbt igenom.
Den här sommarnatten såg det tomt ut. Jag bestämde mig för att gå genom dungen. Mitt inne i dungen kommer plötsligt en man gående mot mig på gångvägen och jag blir rädd. Jag sträcker på mig och går med extremt raska steg för att låtsas vara ordentligt på väg någonstans för att undvika att ge minsta indikation på att jag kunde tänka mig att stanna och prata. Vilket jag tänkte kunde leda till ett överfall. Då halkar jag på mina platta finskor och ramlar omkull på asfalten. Mannen rusar fram till mig, hjälper mig upp och frågar oroligt ”hur gick det? Är du okej? Kan jag göra något?” Oj vad jag skämdes! Jag skyndade mig alltså för att ”fly” bort från honom. Sedan var det han, som i min hjärna var den potentiella förövaren, som hjälpte mig upp och tog hand om mig när jag hade misstrott honom. Fast det visste han förstås inte.
Efter den händelsen började jag rannsaka mig själv. Vartifrån kommer min stora rädsla att hamna ensam med en okänd man? Jag har inga egenupplevda händelser som kan förklara rädslan. Och är min rädsla verkligen bra för mig? Hade jag försökt halvspringa genom skogsdungen om det hade varit en kvinna jag såg komma? Nej, inte ens chans. Hur mycket har min rädsla med verkligheten att göra? Inte mycket. De flesta människor begår inte brott. Det gäller både kvinnor och män.
BRÅ:s Trygghetsundersökning kom häromdagen (DN). Den visar att jag inte är ensam om att vara rädd. Kvinnor känner sig mer otrygga än män. En av tio kvinnor avstår från att gå ut på natten p.g.a. detta.
Jag vill inte vara rädd. Men jag inser att jag under min uppväxt har matats med bilden av att akta mig för män. Jag är övertygad om att det gjorts i all välvilja. Men det har också ett pris. Det har definitivt påverkat min trygghetskänsla. På detta läggs sedan media, det jag ser och hör. Där ges mina fördomar bekräftelser med exempel.
Vi måste absolut tala om våldstäktproblematik, om jämställdhetsproblem, om risker och säkerhet. Men vi måste också se att det har sitt pris för kvinnor om vi drar detta för långt. För att inte tala om för männen. Jag har mycket empati att ta till, men kan inte tänka mig in i hur det är att leva med att andra skulle se mig som en potentiell brottsling bara jag visade mig.
Vartefter jag har blivit äldre har jag fått bättre kontroll över mina känslor och blivit mer frågasättande, mer förnuftig. Jag vet att mina känslor inte är rationella. Men att göra sig av med detta så djupt liggande är inte en lätt uppgift ens fastän jag vill.