Min rädsla för män

Idag läste jag i Sundsvallstidningen under titeln ”Dags att lära män att inte våldta” att: 

”Män lär sig helt enkelt inte att se sig själva som potentiella våldtäktsmän..”.

En brutal och obehagligt generaliserande fras. Men jag kan konstatera att JAG i alla fall har tagit till mig tesen om den potentiella våldtäktsmannen – ofrivilligt.

Jag fick ett uppvaknande under min studietid på väg hem från en fest. För att komma hem var jag tvungen att passera en liten, men ändå, skogsdunge. Ofta tog jag en omväg runt för att slippa gå igenom. Men ibland, om det såg tomt ut skyndade jag mig snabbt igenom.

Den här sommarnatten såg det tomt ut. Jag bestämde mig för att gå genom dungen. Mitt inne i dungen kommer plötsligt en man gående mot mig på gångvägen och jag blir rädd. Jag sträcker på mig och går med extremt raska steg för att låtsas vara ordentligt på väg någonstans för att undvika att ge minsta indikation på att jag kunde tänka mig att stanna och prata. Vilket jag tänkte kunde leda till ett överfall. Då halkar jag på mina platta finskor och ramlar omkull på asfalten. Mannen rusar fram till mig, hjälper mig upp och frågar oroligt ”hur gick det? Är du okej? Kan jag göra något?” Oj vad jag skämdes! Jag skyndade mig alltså för att ”fly” bort från honom. Sedan var det han, som i min hjärna var den potentiella förövaren, som hjälpte mig upp och tog hand om mig när jag hade misstrott honom. Fast det visste han förstås inte.

Efter den händelsen började jag rannsaka mig själv. Vartifrån kommer min stora rädsla att hamna ensam med en okänd man? Jag har inga egenupplevda händelser som kan förklara rädslan. Och är min rädsla verkligen bra för mig? Hade jag försökt halvspringa genom skogsdungen om det hade varit en kvinna jag såg komma? Nej, inte ens chans. Hur mycket har min rädsla med verkligheten att göra? Inte mycket. De flesta människor begår inte brott. Det gäller både kvinnor och män.

BRÅ:s Trygghetsundersökning kom häromdagen (DN). Den visar att jag inte är ensam om att vara rädd. Kvinnor känner sig mer otrygga än män. En av tio kvinnor avstår från att gå ut på natten p.g.a. detta.

Jag vill inte vara rädd. Men jag inser att jag under min uppväxt har matats med bilden av att akta mig för män. Jag är övertygad om att det gjorts i all välvilja. Men det har också ett pris. Det har definitivt påverkat min trygghetskänsla. På detta läggs sedan media, det jag ser och hör. Där ges mina fördomar bekräftelser med exempel.

Vi måste absolut tala om våldstäktproblematik, om jämställdhetsproblem, om risker och säkerhet. Men vi måste också se att det har sitt pris för kvinnor om vi drar detta för långt. För att inte tala om för männen. Jag har mycket empati att ta till, men kan inte tänka mig in i hur det är att leva med att andra skulle se mig som en potentiell brottsling bara jag visade mig.

Vartefter jag har blivit äldre har jag fått bättre kontroll över mina känslor och blivit mer frågasättande, mer förnuftig. Jag vet att mina känslor inte är rationella. Men att göra sig av med detta så djupt liggande är inte en lätt uppgift ens fastän jag vill.

Se människorna bakom åsikterna

Integrationsminister Erik Ullenhag har idag med en debattartikel i Aftonbladet innehållande den gamla vanliga retoriken:

”I flera europeiska länder har många partier varit tysta eller anpassat sig efter de främlingsfientligas agenda. Alltför många ledande politiker i Europa sviker i dag sitt politiska ledarskap och det gör att intoleransen vinner terräng.”

”Sverige ska inte gå i den fälla som flera andra europeiska länder hamnat i, nämligen att tillåta att små främlingsfientliga opinioner får flytta hela den politiska kartan. När partier anpassar sig eller tiger inför främlingsfientligheten är vi inne på ett slutande plan och intoleransen vinner mark.”

Jag undrar: är det verkligen så enkelt? Sker detta för att man inte har ”markerat” tillräckligt? För att man inte tjatat in ett budskap om respekt för varandra tillräckligt hårt från politiska håll? Nej. Det är ett alldeles för grunt resonemang. Så enkelt kan det omöjligen vara när det handlar om människor. Det är betydligt mer som påverkar deras känslor och åsikter.

Buskapet i det som framförs är att om personer med hatiska åsikter får ta plats och säga sin åsikt kommer de få med sig ännu fler i sina negativa åsikter. Tydligen händer jättelätt att icke-rasistiska personers åsikter förändras till rasistiska. Är vi människor verkligen så lätt-ledda att vi ger upp våra mest grundläggande värderingar på grund av några extrema gaphalsar med hatiska budskap? Nej. Här är ännu ett förenklat resonemang som framförs slentrianmässigt, för att det inte finns så mycket annat att säga.

Jag ser en tydlig frustration i debatten över hur svårt det är att påverka i positiv riktning. Vi vill att det ska finnas enkla lösningar. Men sådana finns inte. Det finns bara små steg att göra i rätt riktning.

Något som behöver lyftas mycket oftare är att främlingsfientliga åsikter inte svävar fritt i luften. De innehas av människor. Och det finns anledningar till att människor tycker som de gör. Steg ett på vägen mot en förändring bör vara att med större nyfikenhet börja undersöka dessa personers åsikter närmare. Varför tycker och känner människor som de gör? Det är inte att skriva under på personernas åsikter. Det är att respektera dem och bygga förtroende. Och det är att angripa den här frågan på ett sätt som kan leda nån vart.

Även lärare vill utveckla sig

Denna gång var det ledamöter i Vetenskapsakademin som lyfte frågan. Men det har gjorts flera gånger senaste åren. Det handlar om det låga antalet personer som utbildas till lärare i Ma/No-ämnen. En stor förklaring till läget brukar vara att det finns alternativa, lockande karriärer för de som är intresserade av just de ämnena. Om det vill jag bidra med några tankar.

Jag har själv undervisat på olika nivåer ända sen jag var kanske 6-år (!) när jag lekte skola för mina syskon och vänner. Det är fantastiskt givande att diskutera med människor, försöka förstå hur de tänker, inspirera dem att vilja veta mer och sedan se när polletten trillar ner med ett glatt ”jaha!”. Flera gånger har jag funderat på lärarbanan, men det har alltid till slut blivit ett ”nej, inte nu”. Och vart efter jag har hittat ännu fler spännande jobb och möjligheter, ju mindre attraktivt har läraryrket framstått i jämförelse.

För mig handlar mitt nej om flera saker. Men en av dessa är karriärmöjligheterna.

Vi människor är olika. Men det vi alla behöver är utvecklas. Hur vi vill göra det är däremot olika. I vårt yrkesliv vill vissa utvecklas genom mer ansvar, leda andra, leda projekt etc. Vissa vill bli riktiga experter på sitt ämne. Vissa vill utvecklas genom att lära sig nya ämnen och så vidare. Läraryrket är inte särskilt attraktivt för någon av dessa karriärtyper och det är inte bra.

Att alliansen sett till att det finns en del andra typer av tjänster igen i skolan, som förstelärare, är bra. Det utgör en möjlighet för vissa som redan befinner sig i skolan. Men det är alltför ynkligt för att personer ska kunna se dessa vägar framför sig när de väljer läraryrket, så att det stärker yrkets attraktionskraft.

Men ett annat problem relaterat till karriär är murarna mellan skolan och omgivningen. Den kompetens lärare har värdesätts inte utanför skolan, vilket gör det svårt att sadla även om man vill det. Det vore önskvärt att möjligheten fanns att arbeta med något annat ett tag som en paus och att man kan komma tillbaks med nytt engagemang. Som det är nu finns lärare som ”hoppar av”, som inte orkar mer och som aldrig går tillbaks igen. Det är förstås dålig reklam för läraryrket och skolan som arbetsplats.

Att lärare inte har något att bidra med på en annan arbetsplats än i skolan är naturligtvis helt fel. Jag tror att arbetsgivare helt enkelt inte förstår vilket oerhört krävande jobb lärare är och vilken kompetens lärare besitter för att klara av det. Här finns en ren informationsinsats som exempelvis lärarfacken skulle kunna hjälpa till med. Fast ”talk is cheap”. En verklig skillnad blir det säkert inte förrän människor, lärare, arbetsgivare, börjar se personer som skulle röra sig mer mellan skola och andra arbetsplatser och tillbaks igen.

Murarna hindrar inte bara lärare att röra sig ut från skolan. Det handlar också om personer från andra delar av arbetsmarknaden som kunde röra sig in i skolan. Detta tas också upp i artikeln jag länkade till ovan. Vi behöver allmänt se till att det blir lättare för människor att skola om sig, kompetensutveckla sig och byta bana senare i livet. Vårt samhälle behöver flexibiliteten. Jag tror också att vi människor förändras med åren och ofta behöver gå vidare till något annat. För många stannar idag på arbetsplatser eller med arbetsuppgifter där de inte mår bra helt enkelt.

Mer rörlighet av personer mellan skolan och andra arbetsplatser är gynnsamt av flera anledningar. Erfarenheter, kunskap och kontakter från utanför skolan kommer in i skolan och gör den bättre. Men det gör också att ännu fler lärare ser hur det går till utanför skolan när det gäller t.ex. arbetsmiljön, vilket kan medföra att de ställer större krav på sina arbetsplatser – eller lämnar dem. NÅN gång måste huvudmännen och politikerna förstå att det inte går att eftersätta skolan och dess viktigaste faktor: lärarna, på det här sättet som gjorts de senaste tiotalet år.

Förtroendet för politiken är viktigast

Miljöpartiets syn att politik inte är någon livstidssyssla utan något alla skulle prova på någon gång i livet, är mycket bra. Men för att lyckas nå detta mål måste vi också skapa ett klimat där detta blir möjligt i realiteten. Hur ser det ut idag?

Jag upplever tyvärr att förtroendet för politik rent allmänt, men särskilt för politiker, är väldigt lågt. Det är problematiskt. Om människor inte längre tror det finns sätt att påverka den politik som förs ger det en känsla av maktlöshet. Maktlöshet föder desperation som kan ta sig extrema uttryck.

Takhöjden är låg i den politiska debatten. Fler och fler väljer att vara anonyma på nätet istället för att våga stå öppet med sina åsikter. Antalet medlemmar i partierna minskar och det är svårt att rekrytera nya. Rekryteringsbasen för politiska uppdrag blir liten och det är svårt helt enkelt nå målet att ha en bra politikerkår. Det hela blir en ond spiral där förtroendet för politiken minskar än mer. Det finns många problem i denna soppa som alla är relaterade. Men en viktig faktor i det hela är i alla fall politikerna, vad de gör och inte gör.

Gustav Fridolin, jag beundrar honom. Det är inte ett dugg förvånande att förtroendet för honom ligger så högt i mätningar av det förtroende människor har för partiledare och språkrör. Han personifierar för mig en bra politiker. Han väljer bort ett exkluderande språk med komplicerade termer. Han talar så man förstår. Är tydlig utan att vara ute efter att skapa polarisering och med ett uppenbart eget engagemang som lyser igenom. Man glömmer aldrig bort att han är människa, även om han också är politiker.

Det behövs människor inom politiken som har olika intressen och erfarenheter. Däremot anser jag att det finns generella förhållningssätt som om alla skulle tillämpa dessa skulle bidra enormt mycket till en större tilltro till politiken och politiker. Det handlar om HUR man förhåller sig, bemöter andra, kommunicerar. Här kan jag i min roll som representant för politiken och politiker bidra, även om jag inte är någon storfräsare med tunga uppdrag och stor synlighet överallt. Här är några saker jag försöker tänka på att göra:

• Jag försöker närma mig människor med nyfikenhet. Varför säger, tänker eller tycker som de gör? Jag frågar istället för att försöka gissa och döma på förhand.
• Jag försöker vara tydlig med vad jag tycker, inte tycker och när jag inte vet vad jag tycker.
• Jag försöker att aldrig ge mig själv en större moralisk rätt att bete mig på något sätt än vad jag ger andra.
• Jag tänker på att det andra säger är färgade av den verklighet de lever i, som är lika reell för dem som min är för mig.
• Jag dömer inte uttalanden utifrån vem det är som säger det utan utifrån innehållet.
• Jag försöker inte få det att framstå som att mitt eget parti är himmelriket och resten är dåliga. Så svart-vit är inte verkligheten.
• Jag tänker på att det jag säger påverkan människors tilltro till andra människor, mitt parti, politiken m.fl.

Just förtroendet för politiken och politiker är en ännu viktigare fråga för mig än sakfrågorna inom politiken. Kanske kommer jag personligen inte att göra stordåd inom politiken? Vi får se. Men om jag lyckas riva några hinder och fördomar om hur man måste vara som politiker så att några personer tar steget och engagerar sig inom politiken, eller lyckas påverka andra politiker att bli mer medvetna om hur deras beteende påverkar helheten, så är jag jättenöjd. Att vara politiker för en tid får aldrig bli det sista valet för människor. Då är vi illa ute.

Nypremiär för bloggandet!

Med följande inlägg inviger jag härmed min nya blogg! Första dagen på det nya året är en utmärkt dag för det.

Sedan våren 2013 har jag varit ganska aktiv på Twitter. Men alltså, 140 tecken per tweet..?! Det är verkligen en konstart i sig att kunna uttrycka sig så kort. Eftersom jag är en ”babblare” och inte gillar att bli missförstådd har det varit en stor utmaning att skriva något överhuvudtaget på Twitter. Inser nu nästan ett år efteråt att jag har blivit mycket bättre på det jämfört med när jag började. Framför allt har jag blivit mindre orolig för att bli missförstådd, vilket är en oerhörd fördel när man diskuterar mycket. Särskilt svårt är det förstås att diskutera svåra eller känsliga ämnen (som jag tycker är allra mest intressant) på 140 tecken. Därför bestämde jag mig för att börja blogga igen, åtminstone fram till valet i år.

I samband med startandet av den här bloggen läste jag igenom mina inlägg som jag skrev på min tidigare blogg. Det var på metrobloggen åren 2009-2010. Jag var väldigt nyfiken på vad jag tyckte då, om jag har ändrat mig när det gäller något, samt hur jag skrev.

Jag blev positivt överraskad och kände mig stolt över mig själv! Flytet var hyfsat och reflektionerna och tankarna intressanta. Jag kunde konstatera att jag inte har bytt många åsikter sedan dess. I alla fall inte i de ämnen jag skrev om på bloggen då (jag har gjort det i en del andra frågor). Jag hoppas nu innerligt att jag kan fortsätta i denna anda och att jag inte blivit ”twitterifierad”, d.v.s. inte längre kan eller vågar skriva längre och mer utförligt.

För de som undrar ligger min gamla blogg inte kvar ute på nätet. Men jag kan bjuda er på några citat jag själv gillade bland de gamla inläggen:

”Hur bra mår man när man vet att det finns människor därute som bara går runt och väntar på att se bevisen för det som de tror?”

”Man kan störa sig något kopiöst ibland på vissa åsikter som framförs i media (exempel: Gudruns hypotetiska ”mansskatt”). Men jag vill vända lite på det. När man hört åsikterna, då vet man i alla fall säkert vad man inte tycker eller vill ska ske! Det är också värt något”

”För hundrafemtielfte gången: att stoppa huvudet i sanden på det här sättet, vilket även det politiska etablissemanget jobbar hårt för att göra, kommer inte att trolla bort SD. Det kommer bara att skada. Jag föreslår en annan strategi: mod och tilltro till oss själva!”

”Fler måste inse vilken guldgruva för hela samhället skolan kan vara.”

”Det är synd att inte fler politiker beter sig mänskligt lite oftare. Politikerföraktet behöver minska. Annars kommer snart inga andra att bli politiker – förutom de vi absolut inte vill ha som sådana…”

”Människor väljer de politiska alternativ de finner vara mest attraktiva. Är man inte nöjd med att dessa alternativ får sympatier så är det bara att sätta igång att knåpa ihop något eget som är mer attraktivt.”